Madelene Hjort blogg

Äntligen lite svalare luft. Den klibbiga värmen har ersatts av något som liknar syre – och jag andas som om jag förtjänat det.

Jag har läst ut A Discovery of Witches och är förvånansvärt förtjust. Vampyren är äntligen inte en överstylad tonårsfantasi utan en vuxen varelse med integritet. Häxan likaså. Men i bok två har de rest tillbaka i tiden, och nu sitter jag här och fnissar åt att vi får träffa välkända män som skrev välkänd litteratur – surprise, surprise.

Kvinnor? Nej, de hade väl inte uppfunnit skrivkonsten än. Eller så fick de bara inte signera något annat än hushållsbudgeten.

Jag väntar fortfarande på att Charlotte Brontë eller Virginia Woolf ska svepa in och rädda det hela från testosteronets överflöd. Men jag kanske begär för mycket. Feminism idag verkar ändå betyda att man måste gilla alla kvinnor – oavsett hur pass mycket de hjälpt till att putsa patriarkatets silversked. Enligt den logiken är man tydligen ingen riktig feminist om man tycker att vissa kvinnor är… tja, rätt odrägliga. Men vad vet jag. Jag är ju bara en av dem som vägrar köpa myten om att den sanna kvinnan måste vara snäll, helig, redo och självuppoffrande.

Btw..

Min blogg slog precis rekord i antal klick. Jetpack skickade en liten gratulationsnotis, och meddelade glatt att min blogg plötsligt fått ett uppsving – gissningsvis några TikTokare som maratonläste allt jag någonsin skrivit i hopp om att hitta något Inte för att det var kärlek de letade efter – nejdå. Jag har tydligen tillskrivits ett trollkonto som skriver elakheter om folk på appen. Kul!

Och ja, visst, jag skriver med ChatGPT. Det gör även halva internet. Men det där kontot luktar för mycket av någon som har för roligt och för lite ansvar – och som vill lägga över både skiten och avsändaren på mig.

Jag har funderat på om jag ska bemöta det. Men sanningen? Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om vem som blir uthängd, vem som tror det är jag, eller vem som sitter och myser i sin lilla fejkade triumf.

Ni tror alltså att det där kontot – med sina mallade förolämpningar, återanvända uttryck och genomskinliga projektioner – är jag?

Det är faktiskt lite gulligt. Den sortens försök som får en att luta sig bakåt, ta en klunk kaffe och konstatera: Jaha. Då var det dags igen. Dårpippina är i farten.

Och det roligaste? Att ni tror ni är smarta. Spoiler: trollen överlistar er med råge. Låt det sjunka in en stund. Känn efter hur det känns att bli ägd – inte av mig, utan av någon anonym kuf som spelar er ett spratt.

Rest assured: jag tycker genuint illa om er. De flesta av er. Inklusive trollen – men ska vi vara ärliga så är de åtminstone mer underhållande än ni.

Och jag då? Jag säger som alltid vad jag tycker – rakt till er. Det har ni redan erfarit. Så att ni sen kan ha sjuttio lives om det, låtsas som att ni varit tysta, men bara måste bryta tystnaden… igen. Ni är så lättkränkta att det nästan känns som fusk.

Så, för att sammanfatta det pedagogiskt:
Många av er suger.
Ni är ruttna människor.
Och jag menar det från djupet av mitt väsen – jag önskar er olycka. I plural.

Och till dig som snott mitt sätt att skriva? Här får du ett startpaket att mata ChatGPT med:

Skriv en text i Alex & Sigge-anda. Cyniskt, trött, och med ett intellektuellt övertag som inte ber om ursäkt. Författaren leker med tanken att hen är bättre än andra – och får med sig läsaren just för att det ibland stämmer. Kort, vasst, och med formuleringar som känns som en passivt utskällning insvept i litterär fernissa. Inga rena svordomar – bara syrliga formuleringar som får det att svida ändå.

VARSEGODA! HÅLL TILL GODO!