Madelene Hjort blogg

Skrivkramp brukar beskrivas som att orden inte kommer, att idéerna försvinner eller att språket inte riktigt räcker till. Det här är inte den sortens skrivkramp. Jag vet vad jag vill skriva, jag har vetat det länge. Jag har bara inte velat sätta det i ord.

Under en längre tid har mitt skrivande förändrats. Inte för att jag haft mindre att säga, utan för att det jag haft att säga har krävt något annat av mig. Min upplevelse av sociala medier landade till slut i en rättsprocess, och en rättsprocess kräver tystnad. Inte absolut tystnad, men en kontrollerad sådan. Att inte reagera, att inte gå i försvar, att dokumentera istället för att delta. Det blir en märklig position där man ser, hör och reagerar men inte svarar. Mina vänner blev den ventil jag behövde, där kunde jag prata och få ur mig det som annars bara byggts upp. Utåt blev det tystare, och jag valde att låta det vara så.

Samtidigt pågick något annat. Ett drev, och en miljö där det värsta man kan göra är att visa att något i ens liv fungerar. Så jag höll även det för mig själv. Istället började jag skriva om annat, mer ytliga saker, eller samhällsfrågor som inte var direkt kopplade till mig. Inte för att jag inte hade något mer att säga, utan för att det kändes säkrare.

Och någonstans där började något skava. Inte bara i vad jag skrev, utan i vad jag inte skrev. För det jag faktiskt ser och hör i de här miljöerna är svårt att återberätta. Inte för att det saknar innehåll, utan för att det saknar proportion. Det är så pass osunt att det knappt går att beskriva utan att det låter som att man själv har tappat greppet. Det är nästan som att det smittar, att bara återge det riskerar att dra ner en i samma nivå. Och det är där någonstans min skrivkramp sitter.

För jag skäms. Inte för att jag inte förstår vad jag ser, tvärtom. Det tog mig flera år att faktiskt förstå. Att förstå vilka människor som hittat varandra, varför de agerar som de gör och att mycket bottnar i något trasigt. Min erfarenhet har gjort mig mindre arg, men inte mindre klar. Det är en miljö där många är skadade, och där skadade människor också skadar andra. Den kombinationen blir inte mindre problematisk för att man kan förklara den.

Samtidigt har den här resan kostat mer än jag trodde. Själva rättsprocessen var en sak, men allt runt omkring var något helt annat. Väntan, kontrollen, tystnaden. Att hela tiden väga vad man säger, vad man inte säger och vad som kan få konsekvenser längre fram. Och sen urladdningen. Dagen då allt kulminerar och kroppen, som så snällt hållit ihop under tiden, bestämmer sig för att checka ut efteråt. Den mentala tröttheten som inte riktigt går att vila bort, hur mycket man än försöker. Det tog veckor att komma tillbaka till någon form av normal nivå, och jag har fortfarande inte tagit mig igenom hela materialet i efterhand. Det säger kanske något om hur mycket man faktiskt orkar bära, även när det är över.

Någonstans där, mitt i allt det, har en annan insikt landat ganska tydligt. Integritet är inte bara något jag värdesätter, det är något jag är beroende av. Den har alltid funnits där, men den har nog blivit mer kompromisslös nu. Min egen upplevelse är inte något jag känner ett behov av att skriva ut i detalj. Den tillhör mig, och vissa saker gör sig bättre som erfarenheter än som innehåll.

Däremot är det svårare att avgöra vad jag ska göra med det jag har sett. Fenomenet, miljön, dynamiken mellan människor. Det jag under flera år har observerat och till viss del befunnit mig i. Där pendlar jag fortfarande. Mellan att vilja sätta ord på det och att låta det vara. För det finns en baksida i att skriva om det också. Uppmärksamheten. Och det är inte den sortens uppmärksamhet man vill ha. Den kommer från människor som inte riktigt hanterar gränser, och som gärna kliver över dem igen, bara för att se vad som händer. Så jag står någonstans mitt emellan. Mellan att vilja skriva och att vilja släppa. Mellan att bearbeta och att faktiskt gå vidare. Mellan att förstå och att sätta en gräns som inte är förhandlingsbar.

Och kanske är det inte skrivkrampen som är frågan. Kanske är det att jag börjar bli färdig med ämnet. Sociala medier har under flera år varit något jag observerat, analyserat och i perioder försökt sätta ord på. Men just nu känns det mindre som något som behöver formuleras, och mer som något som behöver lämnas.

Samtidigt finns det en viss ironi i det. För det är sällan man lämnar sådana här miljöer helt. Man tar ett steg tillbaka, och plötsligt står man där igen, och tittar. Inte delaktig, men inte heller helt frånkopplad. Så kanske är det här slutet. Eller bara början på att jag slutar bry mig tillräckligt för att skriva om det. Och det är i så fall en ganska tydlig förändring. Inte i vad jag ser. Utan i vad jag väljer att göra med det.