Madelene Hjort blogg

Jag har alltid tyckt att The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy är världens sämsta bok. Typ.

Inte dålig på ett dramatiskt sätt.
Mer på det där lågintensiva sättet där man läser några sidor och börjar fundera över helt andra saker. Som varför man egentligen öppnade boken. Eller hur många gånger ordet “intergalaktisk” kan förekomma i en mening innan det börjar låta som ett skämt.

Och ändå betraktas den som ett litterärt underverk. Vilket den också är.

Det är något provocerande med det.

För varje gång jag försöker läsa den igen inser jag att den kanske inte alls är en bok.

Det kanske är en manual.

DON’T PANIC

För den som inte läst den handlar den egentligen om en ganska enkel observation: universum är enormt, logiken är ibland svår att följa och människan har en märklig förmåga att vara både väldigt säker på sin sak och samtidigt helt fel ute.

I boken finns till exempel vogonerna.

De är inte universums värsta varelser för att de är särskilt våldsamma.

De är värst för att de är byråkrater.

Vogoner älskar formulär.
Vogoner älskar paragrafer.
Vogoner älskar att berätta att allt är korrekt hanterat.

Det enda de egentligen ogillar är frågor som börjar med:

Men varför då?

DON’T PANIC

Det märkliga är att vogonerna i Adams universum ofta ses som skurkar, samtidigt som människor i vår egen lilla del av galaxen gärna förklarar att varje gång en myndighet fattar ett svårt beslut så är det just sådana där vogoner som ligger bakom.

Socialtjänsten är inkompetent.
Handläggarna är okunniga.
De har säkert inte ens egna barn.

Samtidigt är det samma människor som uppmanar alla andra att göra en orosanmälan om man är genuint orolig.

Och när någon faktiskt gör det visar det sig plötsligt vara en hämndanmälan, en konspiration eller ett övergrepp mot en oskyldig familj.

Det är i sådana ögonblick man börjar misstänka att logiken kanske inte riktigt är det centrala i resonemanget.

DON’T PANIC

En annan sak Adams skriver om är Babel-fisken.

En liten gul fisk som man stoppar i örat och som automatiskt översätter alla språk i universum.

Det låter som en fantastisk uppfinning.

Tills man inser att när alla plötsligt kan förstå varandra perfekt så börjar de istället bråka ännu mer.

Guiden konstaterar därför att Babel-fisken har orsakat fler konflikter än nästan något annat i universums historia.

Det är svårt att inte tänka på internet när man läser det.

Plötsligt kan alla analysera rättsprocesser.
Alla kan tolka myndighetsbeslut.
Alla kan diagnostisera människor de aldrig träffat.

Och vissa kan dessutom göra det i livesändning i flera timmar.

DON’T PANIC

Fast internet verkar ibland ha missförstått en detalj.

Där guiden säger

DON’T PANIC

verkar den digitala versionen istället ha tryckt upp en något modifierad upplaga.

Omslaget lyder ungefär:

PANIC IMMEDIATELY

Analysera allt.
Tolkar allt.
Lyft varje sten.

Och gör det helst i realtid.

DON’T PANIC

I boken finns också något som kallas ett SEP-fält.

Det står för Somebody Else’s Problem.

Det är inte ett tekniskt osynlighetsfält utan ett psykologiskt.

Om något klassas som någon annans problem så slutar människor helt enkelt att se det.

Inte för att det är dolt.

Utan för att hjärnan automatiskt filtrerar bort det.

Spridningen är någon annans problem.
Konsekvenserna är någon annans problem.
Barnen är någon annans problem.

SEP-fältet är ett av de mest effektiva fenomen som finns.

Det kräver ingen teknik alls.

DON’T PANIC

Det finns också människor som är mycket säkra på hur rättssystemet fungerar.

De förklarar gärna att om någon dömts så är saken avgjord.

Vilket i sig är ett rimligt konstaterande.

Men det finns också något paradoxalt i hur bevis fungerar.

Det som har hänt lämnar spår.
Det som aldrig hände gör det sällan.

Och i det lilla mellanrummet börjar ibland andra förklaringar cirkulera.

Straffrabatter uppstår plötsligt i efterhand.

Och ibland förklaras det att en dom blev mildare eftersom en annan rättsprocess skulle starta i framtiden.

En process som ingen visste om. Inte ens rättsväsendet självt. En sådan som får nya betydelser när den diskuteras tillräckligt länge.

Det är ett ganska imponerande system.

Inte ens Adams kom riktigt på något så avancerat.

DON’T PANIC

I Adams universum byggdes en superdator för att räkna ut svaret på den stora frågan om livet, universum och allting.

Den räknade i miljoner år.

Till slut levererade den svaret.

Svaret var 42.

Problemet var bara att ingen riktigt visste vad frågan egentligen hade varit.

Det är möjligt att universum ibland fungerar så.

Alla letar efter svaret.

Men få verkar vara helt säkra på vad frågan faktiskt är.

DON’T PANIC

Men den kanske viktigaste detaljen i hela boken är ändå handduken.

Guiden förklarar att en handduk är det mest användbara en intergalaktisk liftare kan ha.

Inte bara för att den går att använda till nästan allt.

Utan för att om någon ser att du fortfarande har koll på din handduk, då antar de automatiskt att du också har koll på allt annat.

Det är kanske därför jag tänker att i ett universum fullt av Babel-fiskar, vogoner och SEP-fält är det egentligen bara en sak man behöver komma ihåg.

Inte alla svar.

Inte alla analyser.

Inte varje sten som någon föreslår att man borde lyfta.

Bara det där lilla tecknet på att man fortfarande har riktningen kvar.

Att man fortfarande vet var handduken är.

Och om man råkar glömma allt annat på vägen.

Så kanske det räcker ganska långt.

Att börja där.

DON’T PANIC.