Madelene Hjort blogg

Samhällsklimatet är just nu, om man ska uttrycka sig försiktigt, intressant.
Inte intressant som i utvecklande eller hoppfullt, utan intressant som i –”det här kommer någon behöva förklara i efterhand”.

Vi befinner oss i ett läge där förtal, rättsprocesser, privata drev och Swish-insamlingar har börjat flyta ihop till något nytt. Något som inte riktigt är rättsstat, men heller inte öppet laglöst. Snarare en form av publikfinansierad rättskipning som steg för steg öppnar dörren mot autokrati.

Dumpen, enligt Dumpen

Dumpen beskriver sig som en barnrättsrörelse. En opinionsbildande aktör som säger sig vilja synliggöra hur vuxna söker sexuella kontakter med barn på nätet, och i förlängningen driva på för lagändringar. De publicerar material som personer själva ska ha skrivit i tron att de haft kontakt med barn eller vuxna som förmedlar kontakt med barn. Enligt Dumpen är målet att skydda barn, skapa opinion och fylla ett tomrum där rättsväsendet upplevs som långsamt eller otillräckligt.

Det är viktigt att börja där. För utan den utgångspunkten blir resten av diskussionen ohederlig.

Inget av detta händer av en slump

-Rörelser som Dumpen uppstår inte i ett vakuum. De är symptom.

Symptom på en långvarig, folklig utmattning över att barn år ut och år in utsätts för sexualbrott. Precis som Dumpen kan förstås som ett symptom på en folklig utmattning kring sexualbrott mot barn, har vi sett liknande reaktioner på andra områden. #metoo uppstod inte för att lagar saknades, utan för att kvinnor år efter år upplevde att övergrepp inte togs på allvar eller aldrig nådde hela vägen fram. Rörelsen var ett uttryck för samma grundkänsla: att systemet inte räckte till.

Den frustrationen är verklig. Och den ska tas på allvar. Att människor vill agera är inte problemet. Problemet är hur agerandet kanaliseras, och vilka strukturer som tillåts växa fram i tomrummet mellan rättsstat och missnöje. När lösningen blir privata drev, publikdomstolar och Swish-finansierad konsekvensfrihet har vi inte stärkt skyddet för utsatta, vi har börjat montera ned rättsstaten.

Parallell rättsordning

Ett argument återkommer ständigt. Om rättsväsendet inte gör tillräckligt, får vi göra det själva. Men i samma ögonblick som privata aktörer börjar utreda, döma och straffa har vi lämnat engagemangets domän och klivit in i en parallell rättsordning.

Den som ifrågasätter Dumpens arbetsmetoder, exempelvis genom att peka på risken för förtal eller bristande rättssäkerhet, möts sällan av saklig kritik. Istället vänds frågan: jaha, så du tycker alltså att vuxna ska få ge sig på barn? Ifrågasättandet görs misstänkt. Antingen är du med, eller så påstås du stå på förövarnas sida.

Vi ser samma mekanism vid andra grova brott, exempelvis våldtäkter. En man döms. Brottet är så allvarligt att berättelsen snabbt vänds: det är fruktansvärt att förstöra en mans liv med en sådan anklagelse. Insamlingar startas. Narrativ byggs. Kvinnan reduceras till ”den hemska kvinnan” som ljuger, för det vet vi ju alla att kvinnor gör, i ett patriarkalt arv som vägrar dö.

För den som inte hänger med i jämförelsen är mekanismen densamma.

I Dumpen-fallen sker det genom publicering, uthängning och publikdomar. I våldtäktsfallen genom Swish-insamlingar till den dömde mannen, som framställs som den verkligt utsatte. I båda fallen flyttas avgörandet från domstol till publik. Privatpersoner bedömer vem som är skyldig och vem som ska räddas från rättsamhällets konsekvenser. Straffet upphör att vara ett resultat av domstolsprövning och blir istället något som kan neutraliseras kollektivt. Den som uppfattas som värd att rädda räddas. Den som inte gör det lämnas åt sitt öde.

Domen , och det som följde

När Dumpens ansvariga utgivare döms för grovt förtal, efter att ha publicerat namn och bild på en privatperson på ett sätt som domstolen bedömer som oförsvarligt, borde rättsprocessen i någon mening ha varit avslutad där. Dom. Påföljd. Konsekvens. Men istället händer något annat. Jimmie Åkesson, ledare för Sverigedemokraterna, kliver fram och meddelar att notan ska betalas. Inte av den dömda. Inte av organisationen. Utan av partiet, av följare, av kollektivet.

Här upphör det att vara en diskussion om Dumpen.
Här handlar det om makt och lag.

När straff blir förhandlingsbart

Sverigedemokraterna är inte ett privat kompisgäng. Det är ett riksdagsparti som får statligt partistöd för att existera, för att bedriva politisk verksamhet och för att delta i det demokratiska systemet. Medel som ytterst kommer från samma samhälle vars rättsordning man nu signalerar att man är beredd att kringgå.

I nuläget vet vi inte vilka pengar som används för att betala böter och skadestånd. Är det privata pengar? Partimedel? Insamlade medel? Eller resurser som i förlängningen kan härledas till offentligt finansierat partistöd? Frågorna är många. Och just därför är situationen allvarlig. För om ett parti, finansierat av staten, använder sin ekonomiska och politiska makt för att neutralisera konsekvenserna av en dom , då är straff inte längre individuellt. Då är det förhandlingsbart, beroende på räckvidd, resurser och moralisk dramaturgi.

Oavsett om du är politiker, partiledare eller självaste statsminister gäller samma sak:
vi har en lag att förhålla oss till.

Konsekvenser, men inte för alla

I grunden borde det här inte ens vara en diskussion. Det är väl själva grundkursen i ett fungerande samhälle att samma lag gäller oavsett vem du är, hur många följare du har eller hur bra du är på att formulera ett engagerande narrativ. Ändå verkar vi vara på väg mot något helt annat. Ett läge där konsekvenser inte avgörs i domstol utan i kommentarsfält, där skuld och oskuld mäts i räckvidd och där den som lyckas samla flest människor kring sin version av verkligheten också är den som klarar sig bäst.

Det är inte ett system som skyddar de mest utsatta. Det är ett system som belönar den som kan sälja sin historia bäst. Lagen finns kvar på pappret, men i praktiken har den börjat konkurrera med publikens känslor, och just nu förlorar den tävlingen. Det krävs ingen stor systemkollaps för att hamna där. Det räcker att vi vänjer oss vid att straff kan betalas av någon annan, att ansvar kan lösas kollektivt och att politisk makt kan användas för att mildra konsekvenser som annars hade varit självklara.

Autokrati, i praktiken

Autokrati är ett styrelseskick där makten är koncentrerad till en person eller en liten grupp, och där denna makt i praktiken står över eller vid sidan av lagar, domstolar och demokratiska kontrollmekanismer. Formellt kan lagar och institutioner finnas kvar, men de förlorar sitt verkliga inflytande när makthavaren själv avgör när regler gäller, och när de kan rundas.

Det här är i grunden inget komplicerat. När politiska företrädare ifrågasätter domstolars legitimitet, när rättsprocesser relativiseras och när straff kan neutraliseras med pengar, följare eller partistöd, då har man lämnat det som normalt kallas rättsstat. Det är så autokrati börjar fungera i praktiken. Inte genom att lagen tas bort, utan genom att den tillämpas selektivt. Den gäller, men inte alltid. Inte för alla. Inte när konsekvenserna blir politiskt obekväma.

Så vad säger allt detta

Jo, att vi har ett problem. Inte ett framtida problem, utan ett pågående. I synnerhet för den som inte tillhör den lilla kategori människor som kan påverka utfallet. Den som inte har en politiker i ryggen inför ett val. Den som inte kan mobilisera följare, starta insamlingar eller styra narrativet i realtid. För i praktiken håller vi på att skapa ett samhälle där konsekvenser inte är lika för alla. Där vissa kan mildra, förhandla eller helt neutralisera följderna av en dom, medan andra helt enkelt får ta det som kommer. Inte för att lagen säger olika saker, utan för att tillgången till makt, pengar och uppmärksamhet gör det möjligt.

Och när det blir normalt, när vi slutar reagera på att straff kan köpas bort och ansvar lösas kollektivt, då har vi inte bara urholkat rättsstaten. Då har vi accepterat ett system där rättvisa inte längre avgörs av vad du gjort, utan av vem du är, vilka du känner och hur många som är beredda att swisha. Det är där autokratin inte längre är ett teoretiskt begrepp, utan en fullt fungerande praktik.