Madelene Hjort blogg

Disclaimer:
Jag tar inget ansvar för stavfelet i bilden ovan. Efter ett tiotal omgenereringar gav jag upp. Tekniken vägrar helt enkelt stava rätt i min fiktiva bild.

AI beskrivs ofta som framtidens stora möjlighet. Ett verktyg för kreativitet, effektivitet och demokratisering. Och det är sant. Men placerad i ett redan förgiftat socialt medieklimat blir samma verktyg något helt annat. Inte en hjälp för tänkande, utan en accelerator för flockmentalitet, kränkningar och kollektiv ansvarslöshet. Det här är inte en text om att vara rädd för AI. Det är en text om vad som händer när kraftfull teknik möter människor som redan har bestämt sig för att någon annan inte räknas.

AI är fantastiskt. Jag älskar AI. På riktigt. AI är ett arbetsmaterial. Ett kraftfullt sådant. Precis som lera, språk, kod, statistik eller, för den delen, en miniräknare. Det gör inte jobbet åt dig, men det avlastar arbetsminnet så att du kan göra mer, snabbare, med mindre mental friktion. Precis som när vi slutade räkna långa divisioner i huvudet och ingen människa med självbevarelsedrift skrek fusk.

AI kan i dag skapa text, bilder, musik, sånger, programmeringskod, video, animationer, röster, sammanfattningar, analyser, strukturer, konceptskisser, marknadsföringsmaterial, juridiska utkast, undervisningsstöd och en aldrig sinande ström av halvfärdiga idéer som kräver just det, en människa, för att bli något värt att läsa, se eller lyssna på.

Och ja, det är klokt att bli bra på AI. Inte för att bli ersättningsbar, utan för att bli farligt effektiv. Det är de som förstår hur man arbetar med systemet, snarare än trycker på generera och lutar sig tillbaka, som kommer ha mest att vinna.

För låt oss reda ut en sak innan vi går vidare.
En snabb AI-generering gör dig inte till författare.
Inte till låtskrivare.
Inte till producent.

Det gör dig till någon som kan klicka på en knapp. Grattis. Du är nu exakt lika unik som alla andra som klickade på samma knapp.

Men. Och här kommer det stora men.
Problemet är inte AI.

Problemet är sociala medier.

När AI möter ett klimat som redan ruttnat

Klimatet på sociala medier är inte hårt. Det är genomruttet.
Daglig mobbning. Kränkningar. Trakasserier. Funkofobi. Homofobi. Grovt förtal. Integritetsintrång. Allt paketerat som åsikter, satir eller min personliga favorit, whataboutism.

Och ju mer något är förbjudet, desto mer attraktivt blir det. Inte för att folk är modiga, utan för att det slår hårdare. Det finns alltid en anledning till varför det är okej just den här gången. Den utsatta har ju avhumaniserats. Demoniserats. Blivit Satan. Den icke-mänskliga figuren som allt är tillåtet mot.

Här kliver AI in som det perfekta verktyget.

Plötsligt kan man:
– Skriva sånger om en verklig person.
– Animera videor med karikatyrer.
– Klippa, förvränga och återanvända offrets eget material.
Och generera blogginlägg, memes, satiriska analyser.

Och håll i er nu. Man kan skriva en bok.

Ja. En faktisk jävla bok.

Med hjälp av AI, naturligtvis, även om man väldigt noggrant låtsas som motsatsen. Sedan publiceras den via etablerade återförsäljare som Bokus, Adlibris och Amazon. För inget säger “detta är inte riktat” som att distribuera sitt personliga drev via kommersiella bokplattformar.

Livesändningar startas och avslutas med reklam för en “bok”. Ordet används med kaninöron. Som absolut inte handlar om den person vars namn upprepas, vinklas, anspelas på och exploateras i varje andetag. Och allt detta AI-producerade material sprids och återpubliceras mellan hundratal upp till tusentals användare. Ett kollektivt kreativt förgörande där varje deltagare kan intala sig att de bara bidrog med lite.

Det stannar inte där.
Det görs frågesporter om människor. Quiz. Lekfulla små vardagsnöjen. Vem sa vad. Vilken skandal minns du. Allt i god stämning, naturligtvis. För det är ju inte en person längre. Det är ett objekt. Ett case. Ett öppet mål.

Det verkliga problemet

AI är inte omoralisk. Den har ingen värdegrund.
Den speglar användaren.

När ett redan aggressivt, flockstyrt och ansvarsbefriat socialt klimat får tillgång till verktyg som skalar kreativitet utan empati, då får vi inte innovation. Vi får industrialiserad kränkning. Och det är där någonstans vi borde stanna upp. Inte för att stoppa AI. Inte för att romantisera det analoga. Utan för att ställa den obekväma frågan. Om allt är tillåtet så länge måltavlan inte räknas som människa, vad säger det egentligen om oss?

AI kommer fortsätta utvecklas. Frågan är om detsamma kan sägas om klimatet där det används. Och där är jag, tyvärr, betydligt mindre optimistisk.

Det här är heller inte ett nytt mönster. Jag har skrivit om det tidigare i Podd, penitalism och proportion hur reaktioner tappar proportion och hur straff börjar fungera som lösning i stället för analys. AI förändrar inte den mekaniken. Där utfrysning säljs som omtanke, offentlig botgöring ersätter dialog och proportionalitet försvinner men berättelsen ändå känns färdig, då har vi redan lämnat granskningens territorium. AI gör bara processen snabbare, mer kreativ och betydligt svårare att hålla någon ansvarig för. Och kanske är det just där problemet blir som tydligast, inte i tekniken, utan i hur bekväma vi har blivit med att kalla bestraffning för något annat.

Så här är vi nu. AI som verktyg. Sociala medier som distributionskanal. Människor som producerar material om andra människor. Det är egentligen inte mer komplicerat än så. Tekniken gör det möjligt att göra mer snabbare och med mindre motstånd men den gör oss inte automatiskt klokare. Där någonstans får det räcka. Stäng ner. Gå vidare. Och för fan glöm inte att köpa lingonsylt. Det är viktigt.