Madelene Hjort blogg

-Om struktur, språk och varför vissa saker kräver mer än känsla.

Det finns en märklig idé, särskilt i sociala medier, om att varje tanke måste ut direkt. Helst innan den är färdigformulerad. Helst utan paus, genomläsning eller eftertanke.

Jag tillhör uppenbarligen den skola som ser språk som något mer än uttryck. Som ett verktyg. Ett ansvar. Ett sätt att ta makt över det man faktiskt vill säga. Att låta tankar få landa är inte ett hinder, utan själva arbetet. Att tänka först och skriva sen är inte högtravande, utan grundläggande ordning. Ibland önskar jag att fler gjorde samma sak. Tänkte. Väntade. Läste igenom. Och om vi ändå tillåter oss att hoppas lite: behärskade grundläggande språkliga verktyg innan publicering. Det blir annars lätt mer avslöjande än avsett.

Versaler och gemener är inte ett stilval, utan ett sätt att skapa orienterbarhet i text. Versalen markerar början på en mening och egennamn, medan gemen är standardläge. När allt skrivs i samma form försvinner strukturen, och läsningen kräver mer arbete än nödvändigt. Punkten markerar slutet på en mening. Utan punkt fortsätter meningen, oavsett om den språkligt sett redan är färdig. Mellanslag separerar ord och ger texten luft. Utan dem får vi inte språk, utan en sammanpressad ordmassa. Kommatecken skapar rytm och tydlighet, och visar hur meningen ska läsas, inte hur den ska dekoreras.

Och så till det kanske mest förbisedda. För att något ska få kallas en mening krävs det att vissa grundläggande saker är uppfyllda. Annars är det bara ord som råkar stå bredvid varandra.

Språket bygger på struktur.
I svenskan talar vi ofta om SVO.

Subjekt – vem eller vad det handlar om.
Verb – vad som händer.
Objekt – vem eller vad handlingen riktas mot.

När detta saknas, eller kastas runt utan kontroll, uppstår inte fri stil. Det uppstår oklarhet. Och oklarhet är sällan ett estetiskt grepp, även om det ibland marknadsförs som ett. Men..

Det här ska inte bli ett inlägg om misslyckat författarskap eller språkets förfall.

Vi ska prata växter.
Eller mer korrekt: estetik, förklädd till växter.

Jag har tidigare skrivit att jag planerar ett dark botanical-tema. Mörka gröna toner, vinrött, nästan svart. Ett medvetet val. Möjligen pretentiöst, men konsekvent. Det handlar om att skapa en kontrollerad illusion. En version av verkligheten där allt är något mer sammanhållet än i praktiken. För att bryta det strama tänker jag använda rosa. Inte för att mjuka upp, utan för att skapa kontrast.

Jag snubblade över en webbshop som tilltalade exakt den delen av mig som uppskattar helhet. Stilren design. Ovanligt snygga förpackningar. Problemet var färgskalan.
Allt gick i sommarens trendfärger. Rosa. Rostbrunt. Varmt. Väldigt vackert. Som om det inte räckte lyckades jag tappa bort hemsidan. Minns inte namnet. Minns bara känslan. Så jag började leta. Rosa. Rostbrunt. Och plötsligt var jag djupt inne bland extremt fina blommor och dahliaknölar.

Jag vet att det finns dahliamänniskor. Engagerade. Metodiska. Mycket duktiga. Jag har en sådan vän. Hennes trädgård på sommaren är genomtänkt i varje detalj. Jag är imponerad. Tanken dök upp. Och försvann nästan lika snabbt. Dahlior blommar. De kostar. De kräver arbete. Och de passar egentligen inte den estetik jag har bestämt mig för. Att lägga runt hundra kronor per knöl för att eventuellt misslyckas känns mer lärorikt än lockande.

Kanske är det där problemet egentligen ligger.
Att vi behandlar språk som snabbväxande ogräs i stället för som något som kräver struktur. Förberedelse. Och någonstans där inser jag att det här inte bara handlar om växter. Det handlar om förhållningssätt. Om viljan att vilja ha resultat utan att riktigt vilja ta ansvar för processen. Att lockas av det färdiga, det blommande, det som ser enkelt ut, och samtidigt blunda för allt arbete som faktiskt krävs för att det ska fungera.

Precis där går en ganska rak linje tillbaka till språket. I slutändan handlar det kanske om samma sak, oavsett om det gäller språk eller växter. Ger man något rätt förutsättningar, i rätt ordning, med lite tålamod, så uppstår något som faktiskt håller. Hoppar man över grunderna och hoppas på känsla, blir det mest rörigt.

Så jag håller mig till det jag vet fungerar.
Struktur. Pauser. Kontrast.
Samma principer i text som i kruka.