Madelene Hjort blogg

Trollbloggens utgivningsbevis är inte längre giltigt.

Detta är en notis om ansvar – och om vad som händer när ett grundlagsskydd som är avsett för journalistik, granskning och källskydd används som personlig sköld i en verksamhet som i praktiken kretsar kring uthängning av privatpersoner.

Jag har tidigare skrivit om skillnaden mellan yttrandefrihet och ansvar, och om hur lätt det är att använda lagens skydd som ett retoriskt frikort (se tidigare inlägg här: https://madelenehjortblogg.com/2025/11/08/08-11-2025/). Det här inlägget är en fortsättning på det resonemanget, men också en fördjupning av en mer grundläggande princip: skydd är inte immunitet.

Vad har hänt?

Utgivningsbeviset som tidigare omfattade trollbloggens publiceringar gäller inte längre. Det innebär att bloggen inte längre omfattas av det grundlagsskydd som följer av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Konsekvensen är varken dramatisk eller ovanlig, men den är central. Publiceringar som sker utan giltigt utgivningsbevis omfattas inte av samma särskilda ansvarssystem som annars gäller för grundlagsskyddade medier. Det innebär inte att något per automatik är brottsligt – men det innebär att skyddet inte längre finns där som en given buffert.

Vad skydd faktiskt är

När ett utgivningsbevis finns prövas ansvar inom ett särskilt system. Justitiekanslern är ensam åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål, och tröskeln för ingripanden är medvetet hög. Det är ett skydd för det fria ordet, inte för den som råkar använda ordet.

Skyddet avgör inte om något är rimligt, etiskt eller försvarbart. Det avgör hur ansvar prövas – inte om ansvar existerar.

När skyddet upphör, eller inte längre är tillämpligt, upphör inte lagen. Då prövas frågor i vanlig ordning. Det är inte en sanktion. Det är en återgång till normal rättstillämpning.

Immunitet är något annat

Immunitet innebär att ansvar inte kan utkrävas alls. Sådant skydd är extremt ovanligt och reserverat för mycket specifika funktioner i ett samhälle.

Att publicera innehåll, oavsett plattform eller räckvidd, ger inte immunitet. Inte juridiskt. Inte principiellt.

Ändå har det vuxit fram en retorik där skydd framställs som just detta: ett tillstånd där kritik, ifrågasättanden eller anmälningar avfärdas som meningslösa eftersom “inget kan hända”. Där ansvar reduceras till ett störningsmoment, snarare än en självklar del av det offentliga ordet.

Trollbloggens publiceringsmodell

Ett genomgående drag i trollbloggens innehåll är fokuset på enskilda privatpersoner. Publiceringarna byggs ofta upp kring konflikter, reaktioner och publikens gensvar. Uttalanden om att polisanmälningar inte inger någon oro återkommer, och reaktionerna från de utpekade används i sin tur som nytt innehåll.

Det som förtjänar att uppmärksammas är att de personer som återkommande exponeras i detta sammanhang ofta befinner sig i någon form av ekonomisk utsatthet och/eller har mer begränsade socioekonomiska förutsättningar. Det handlar om individer med små möjligheter att bemöta offentlig exponering, driva juridiska processer eller ens förstå de mekanismer som används mot dem.

Detta blir inte bara en hållning, utan en del av affärsmodellen – så länge någon annan betalar priset.

Det är också svårt att bortse från ironin i att en blogg som ofta riktar in sig på personer som tigger pengar samtidigt tillhör de mest reklampepprade bloggar jag har sett på länge. Annonser, banners och kommersiella inslag samsas obehindrat med moraliska omdömen om andras livsval.

Avstånd som metod

Det finns ett välkänt mönster där människor skapar distans till ansvar genom geografi, plattformar eller juridiska konstruktioner. Inte som ett brottspåstående, utan som ett beteende: avstånd gör konsekvenser abstrakta.

I nyhetsrapportering har det vid upprepade tillfällen beskrivits hur personer med olika former av rättsliga eller ekonomiska problem väljer att bosätta sig utomlands, samtidigt som de fortsätter att påverka skeenden i Sverige på distans. Det rör sig då om helt andra typer av misstankar och brott än vad ett blogginlägg kan utgöra, men mönstret är välbekant: fysisk distans kombineras med fortsatt närvaro.

Likheten ligger inte i handlingarnas art, utan i mekaniken. Avståndet skapar en upplevd friktion mellan handling och konsekvens – som om klimat, landsgränser eller bostadsadress skulle förändra hur ansvar fungerar.

Det gör det inte.

Varför detta behöver sägas

När skydd börjar användas som argument mot ansvar urholkas förtroendet för de skydd vi faktiskt behöver värna. Då riskerar yttrandefriheten att framstå som ett verktyg för den som har högst röst eller störst räckvidd, snarare än som en grundpelare i ett demokratiskt samhälle.

Ett samhälle där vissa upplever sig stå utanför ansvar, medan andra förväntas bära konsekvenser fullt ut, är inte ett samhälle byggt på rättsstatliga principer. Det är ett samhälle där regler gäller selektivt.

Avslutningsvis

Skydd är inte immunitet.
Yttrandefrihet är inte ansvarsfrihet.
Och offentlighet innebär inte att man slipper konsekvenser.

Det är inga radikala påståenden.
Det är grunderna.