Madelene Hjort blogg

Läsning 2025(igen)

Jag har väntat i femton dagar på någon form av sammanställning från Audible. Inte för att det är avgörande, utan för att jag tycker om siffror när de bekräftar sådant jag redan vet. Idag kom den. Woho.

Apropå att vänta finns det även leveranstid från mellandagsrean på Lager 157. Så lång att jag hann glömma att jag ens hade gjort beställningen. Vilket i och för sig inte säger särskilt mycket, eftersom mitt minne numera fungerar selektivt och utan förvarning.

När jag lade beställningen var det ingen snö och inga extrema minusgrader. Jag var på gott humör, kände mig ovanligt pigg och valde leverans till butik. Tänkte att jag kunde promenera från stan till Viared, en rejäl sträcka men ändå fullt görbar.

Vad jag däremot hade betydligt mindre lust med var att gå samma sträcka på blankis i minus tretton grader. Det var där konflikten mellan mig och Lager 157:s påminnelsefunktion uppstod.

Sms.
Mejl.
Sms igen.

Objektivt sett handlade det sannolikt om ett meddelande om dagen. Subjektivt sett kändes det som betydligt fler. Och i sann sociala medier-anda väljer jag att min känsla är sanning. Därmed är slutsatsen självklar: Lager 157 jagade mig.

Till slut tog jag bussen och hämtade paketet dagen innan det skulle skickas tillbaka till lagret. Inte för att jag inte åka tidigare, utan för att ju mer någon tjatar, desto mer obstinat blir jag. En egenskap som snarare förstärks än avtar med åldern.

Världsläget får vänta, jag sitter här istället

Utöver detta har jag, som de flesta andra, en mängd tankar om världsläget. Jag har försökt formulera dem i text, men det stannar ofta vid ett slags uppgivenhet.
Inte som en varning, utan som ett konstaterande.

Ja ja. Vänta ni bara- riktat till dem som aktivt formar, försvarar eller applåderar den här utvecklingen. När den nya konservativa ordningen har satt sig och blivit vardag.
När lag och ordning inte längre är ett slagord utan ett tillstånd. När integritet och medborgerliga rättigheter långsamt börjar handla mindre om skydd och mer om vad som förväntas av oss. När staten säger att vi ska få ta del av statskassan, men utelämnar att det är vi själva som fyller den. När välfärden och socialförsäkringarna framställs som generositet, trots att de redan är betalda, oavsett om vi faktiskt får tillgång till dem eller inte.

Jag orkar inte ta debatten. Inte för tillfället. Inte för att frågorna är nya eller svåra, utan för att det här inte kräver någon personlig uppenbarelse från min sida. Alla som har läst historia på mellanstadienivå borde kunna se vad som händer när ett demokratiskt styre successivt drar åt svångremmen och rör sig i mer auktoritär riktning.

Och när det som nu presenteras som nödvändigt och rimligt senare beskrivs som ett misslyckande, kommer jag inte känna någon större tillfredsställelse i att ha haft rätt. Det är bara ett konstaterande.

Min slutsats är densamma som alltid.
Människan lär sig inte av sina misstag.
Inte historiskt.
Inte i nutid.

Men jag har i alla fall 273 timmar och 19 minuter som visar att jag tog mig igenom ännu ett år. Med hörlurar.