Dark botanical

Jag har börjat planera inför sommarens växter och blommor.
Inte i den där rimliga, steg för steg anda som trädgårdsprogrammen förespråkar, utan mer enligt principen att det här känns som en idé som framtida jag får hantera.

Temat är satt dark botanical.
Mörkt, dramatiskt, lite höstigt även mitt i juli. Växter som ser ut som om de har åsikter. Färger som lutar mer åt vinrött, sotigt grönt och existentiell ångest än mot pastell och sommarfräsch.

Och ja i ett ögonblick av optimism eller hybris, svårt att avgöra, beställde jag följande fröer.

Luktärt ampel Sugar’n Spice.
Solros hög Claret F1.
Amarant Garnet Red.
Aster pion Peony Chamois.
Praktvädd Black Knight.
Prydnadshirs eller kolvhirs Red Jewel Setaria italica.

Det här är alltså växter jag tänker mig ska bilda något slags sammanhållen estetik. Vad de i praktiken kommer göra är fortfarande höljt i dunkel. Särskilt med tanke på att jag aldrig och då menar jag aldrig har lyckats odla blommor som faktiskt blommar.

Gräs har jag dessutom aldrig ens försökt mig på.
Men någon gång ska vara första gången man står och tittar på prydnadshirs och tänker att det här var djärvt.

Jag bad även ChatGPT att slumpa fram en bild på hur allt detta skulle kunna se ut. Resultatet blev ja en dröm.

Resultatet är givetvis en utopi.
En version av mitt hem där allt frodas, ljuset är perfekt och inga plantor plötsligt ger upp utan förvarning. Men som konceptbild fullträff. Som målbild vi kan låtsas.

Ska det sägas något positivt om mina odlingsmeriter så är det detta.
Palettblad. Där har jag ett stabilt CV. Men palettblad är också växternas motsvarighet till alla kan koka pasta. Det räknas, men det imponerar inte på någon.

Utöver dark botanical experimentet ska vi även odla snacksgurka och mörka vindruvor.
Eller ja tanken var att odla vindruvor från frö. Tills ChatGPT vänligt men bestämt upplyste mig om att det kan ta flera år innan man faktiskt får några druvor. Så där fick verkligheten säga sitt.

Vindruvorna får alltså vänta eller köpas som färdig planta när ambitionen möter rimlighet. Gurkorna känns däremot som ett projekt med något högre sannolikhet att sluta i faktisk konsumtion.

Så här står vi nu.
Med stora visioner, mörka färgskalor, ett antal fröpåsar och en fullt rimlig misstanke om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Men om det är något dark botanical estetiken lär oss, så är det att även misslyckanden gör sig bättre i dova toner.

Fortsättning följer.