Madelene Hjort blogg

Det är här mitt raseri faktiskt börjar. Inte i att dokumentären väcker känslor, inte ens i att Anjo uttrycker sig plumpt eller aggressivt. Utan i att resonemanget han för i SVT-klippet är så djupt problematiskt att det gränsar till det absurda.

För det han säger är i praktiken detta:
Om hon inte har tagit livet av sig trots hatet, då måste hon vara psykopat. Och eftersom psykopater inte känner något, finns det heller inget moraliskt problem i att fortsätta angripa henne.

Detta är inte analys. Det är ett cirkelresonemang byggt på avhumanisering.

Och det påminner obehagligt mycket om ett klassiskt häxprov.

Under häxprocesserna fanns en enkel logik. Överlevde du provet bevisade du din skuld. Dog du var du oskyldig, men då var det redan för sent. Oavsett utfall var domen given.

Det är exakt samma struktur här.

Om kvinnan bryts ner av hatet, då var hon svag och förtjänade kanske inte offentligheten.
Om hon inte bryts ner, då är hon känslokall, avvikande, patologisk. Alltså legitim att fortsätta angripa.

Det finns inget tillstånd där hon kan vara människa.

Detta är varför jag reagerar så starkt.

För resonemanget lämnar inget utrymme för normal mänsklig variation. För motståndskraft. För strategier. För att människor hanterar utsatthet olika. Det reducerar en individ till ett psykologiskt objekt vars enda funktion är att rättfärdiga fortsatt aggression.

Att dessutom slänga sig med psykopatibegreppet, helt frikopplat från klinisk verklighet, är inte bara okunnigt. Det är farligt. Psykiatriska diagnoser används här som moraliska frikort. Om hon ändå inte känner något, varför skulle jag ha dåligt samvete?

Det är ett resonemang som inte bara saknar empati, utan också ansvar.

Det här är heller inget nytt. I litteraturen har samma mekanism upprepats i århundraden. Jane Eyre av Charlotte Brontë är ett slående exempel på hur kvinnan som inte underordnar sig normen måste patologiseras. Antingen blir hon ängeln, moralisk, uthållig, självuppoffrande, eller så blir hon galningen. Den instängda kvinnan på vinden är inte bara en karaktär, utan en varning.

The madwoman in the attic.

Det finns väldigt lite utrymme för en kvinna som helt enkelt är människa.

Det är exakt samma logik som aktiveras här. Om kvinnan inte går sönder av hatet, då måste något vara fel på henne. Då är hon kall, avvikande, psykopatisk. Normalitet definieras inte av mänsklighet, utan av lydnad.

När dumhet blir ideologi

Detta är vad jag menar när jag säger att dumhet är farligt. Inte dumhet som okunskap, utan dumhet som självsäker förenkling. När komplexa mänskliga erfarenheter pressas ner till binära kategorier som tål applåder i en chatt.

Antingen är du krossad, eller så är du psykopat.
Antingen lider du öppet, eller så är ditt lidande ogiltigt.

Det är inte bara intellektuellt undermåligt. Det är ett synsätt som legitimerar fortsatt förföljelse, samtidigt som det friskriver den som utövar den.

Och när detta sägs i ett sammanhang där tittare sitter och nickar, skrattar eller bekräftar, då är det inte längre ett privat haveri. Då är det ett offentligt problem.

För det här handlar inte om att någon tycker “fel”.
Det handlar om hur språk, makt och ansvar samverkar för att göra avhumanisering rumsren.

Och nej. Det är inte modigt.
Det är inte frispråkigt.
Det är inte ens särskilt originellt.

Det är bara ett gammalt häxprov, i ny kostym.

Det börjar knappast här

Och nej. Det här resonemanget uppstår inte i ett vakuum.

Det börjar knappast här, i SVT-studion, med ett häxprov i realtid riktat mot en enskild kvinna. Samma logik har använts av Anjo långt tidigare, riktad mot andra grupper, med samma självsäkra förenkling och samma brist på ansvar.

I augusti 2023 riktade han sina uttalanden mot transcommunityt.

Då handlade det inte om att han var transfob, försäkrade han. Han var bara rädd. Rädd för att transpersoner skulle hjärntvätta hans barn. Rädd för att samhället vek sig. Rädd för prideflaggan i skolan. Rädd, helt enkelt, för något diffust och illa definierat som placerades utanför honom själv.

Det är ett välbekant grepp.

Man förnekar hatet men behåller hotbilden.
Man säger att man inte är emot människor, bara emot deras existens i offentligheten.
Man flyttar fokus från individers rättigheter till abstrakta faror som aldrig behöver bevisas.

Precis som i resonemanget om kvinnan i dokumentären finns här bara två möjliga positioner. Antingen accepterar man berättelsen om hotet, eller så är man naiv. Antingen delar man oron, eller så är man en del av problemet.

Även här försvinner människan.

Transpersoner reduceras till ett kollektivt riskmoment. Något som kan smitta, påverka, manipulera. Inte individer med egna liv, erfarenheter och rättigheter, utan symboler i ett större kulturkrig som ger applåder i kommentarsfältet.

Det är samma struktur som i häxprovet.

Om du finns öppet, är du farlig.
Om du inte låter dig skrämmas tillbaka i tystnad, är du beviset på att hotet är verkligt.

Oavsett utfall är slutsatsen redan dragen.

Ett mönster, inte en felsägning

Det är därför detta inte kan avfärdas som enstaka plumpar eller olyckliga formuleringar. Det handlar om ett återkommande sätt att resonera där komplexa mänskliga erfarenheter pressas ner till enkla fiendebilder. Där empati ersätts av misstänkliggörande, och där ansvar löses upp genom ironi eller påstådd ärlighet.

När samma person gång på gång använder samma logik, riktad mot kvinnor, mot transpersoner, mot andra som befinner sig utanför normen, då är det inte längre ett misstag.

Det är ett mönster.

Och det mönstret bygger på exakt samma sak varje gång. Avhumanisering, paketerad som sunt förnuft. Rädsla, presenterad som omsorg. Aggression, maskerad som analys.

Det är därför detta måste sägas högt. Inte för att det är chockerande, utan för att det är så obehagligt konsekvent.

Varför detta är en maktfråga

Det är här maktperspektivet blir avgörande. För det som SVT faktiskt gör mycket bra i den här dokumentären är att inte fastna i enskilda utspel, utan att visa hur makt fungerar i praktiken. Hur ord, räckvidd och position kan påverka inte bara en individ, utan hela familjer, livssituationer och handlingsutrymmen.

Det här är en granskning av makthavare. Och ja, det är precis vad det är.
För makt handlar inte bara om formella titlar, utan om vem som har tolkningsföreträde, publik och legitimitet att definiera andra.

Att en vit man kan sitta offentligt och formulera sitt förakt mot kvinnor och queer communityt helt öppet, och ändå beskrivas som “kontroversiell” snarare än ansvarig, är i sig ett uttryck för makt.

Här blir det queerteoretiska perspektivet relevant.

I Queera läsningar: Litteraturvetenskap möter queer teori, beskrivs hur en queer läsning inte främst intresserar sig för det som sägs rakt ut, utan för sprickorna. För tystnaderna. För det som framstår som avvikande, udda eller obekvämt, just därför att det bryter mot normativa föreställningar om kön och sexualitet.

Och exakt det ser vi här.

Kvinnan reduceras till diagnos. Transpersoner reduceras till hotbild.

Det är inte bara vad som sägs som är problemet, utan hur vissa människor konsekvent placeras utanför det mänskliga. Kvinnan reduceras till diagnos. Transpersoner reduceras till hotbild. Det som avviker från normen görs misstänkt, farligt eller patologiskt.

Detta är inte slumpmässigt. Det är ett sätt att upprätthålla ordning.

När någon pekas ut som psykopat, som smittsam, som avvikande, då behöver man inte längre lyssna. Då behöver man inte ta ansvar. Då kan man fortsätta angripa och samtidigt framstå som rationell.

Det är därför detta måste förstås som maktutövning, inte som åsiktsutbyte.

SVT:s granskning blir viktig just här. Inte för att den är perfekt, utan för att den synliggör hur språk används för att legitimera våld, misstänkliggörande och social uteslutning, utan att det behöver uttalas rakt ut.

Och kanske är det just detta som gör så ont att se.
Inte hatet i sig.
Utan hur vardagligt det har blivit.

Hur lätt det passerar som analys.
Hur snabbt det applåderas.
Hur sällan det ifrågasätts.

Det är därför detta angår oss alla.
Inte för att alla är måltavlor.
Utan för att makt alltid börjar någonstans, och sällan stannar där.

Och till sist

För den enskilda är det ofta fullständigt meningslöst att försöka anmäla sådana här företeelser. Att peka på transfobi eller hat baserat på kön möts sällan av förvåning, utan av axelryckningar, omformuleringar och förklaringar om kontext, tonläge och yttrandefrihet.

Det är som att försöka övertala prästen om att kvinnan inte är en häxa.

Systemet är redan byggt kring föreställningen.
Språket är redan riggat.
Domslutet ligger inbäddat i resonemanget.

När hatet dessutom kläs i oro, analys eller påstådd rationalitet, blir det närmast omöjligt att peka ut utan att själv framstå som överkänslig, ideologisk eller oresonlig. Den som protesterar blir problemet, inte det som sägs.

Och det är kanske det mest avslöjande av allt.

Inte att hatet finns.
Utan hur tryggt det uttrycks.