Madelene Hjort blogg

Jag lyssnade på Alex och Sigges podcast (Länk: 712. Tatuerad mot sin vilja), och fastnade för en av deras där till synes slarviga spaningar som brukar visa sig vara obehagligt träffsäkra. De pratade om något de kallade penitalism. Inte som ett akademiskt begrepp, utan som en iakttagelse av samtiden. Att det verkar ha blivit trendigt att se människor lida.

Inte symboliskt. Konkret.

De beskrev hur vinsten allt oftare inte längre är något trevligt, utan att någon ska tvingas göra något den inte vill. Helst något som skaver mot identitet, värderingar eller smak. Lidandet blir själva valutan. Straffet poängen. Och med sin vanliga blandning av humor och obehag konstaterade de att samtiden, i de här situationerna, ger utrymme för små sadister.

Alex berättade också om en situation på en fotbollsmatch. En person kommer sent och ska ta sig förbi dem som redan sitter. Irritationen riktas inte mot den som är sen, utan mot dem som inte reser sig tillräckligt snabbt. Det är de som gjort rätt som uppfattas som problemet.

Det är en banal scen. Och samtidigt en perfekt illustration av något större.

För det som händer där är att proportionerna förskjuts. Ansvaret hamnar fel. Reaktionen står inte längre i rimlig relation till handlingen. Men känslan måste ändå få ett utlopp. Någon måste bära den.

När granskning glider över i positionering

I ett tidigare inlägg skrev jag om begreppet allmänintresse i relation till dokumentären om Joakim Lundell. Om hur offentlig granskning inte sker i ett vakuum, och hur kravet på nyansering borde öka, inte minska, när journalistik rör sig in i pågående och destruktiva familjekonflikter.

Det resonemanget håller fortfarande.

I samtal(länk) med ansvarig journalist är det slående hur Joakim inte i första hand argumenterar med känslor, utan med struktur. Han pekar på vad som saknas. På perspektiv som inte tas med. På hur berättelsen riskerar att bli snäv när konflikt ersätter kontext. Han noterar när frågor inte besvaras, när resonemang glider förbi, när intresset tycks ta slut.

Observera! Jag har länkat till samtalet ovan mellan Anjo och Joakim Lundell av transparensskäl och för att göra det lättare att följa mitt resonemang kring hur Joakim uttrycker sig. Länken är inte en kvalitetsrekommendation, och samtalets värde ligger inte i Anjos bidrag utan i det som blir synligt i Joakims sätt att resonera. Klicka bara om du behöver kontext.

Samtidigt kompliceras bilden av vilka röster som kliver fram, och när. Att moderns perspektiv inte funnits med tidigare kan bero på att hon valt att inte uttala sig. Det är i sig inte märkligt. Alla har rätt till tystnad.

Det som uppstår är inte en krock mellan två åsikter, utan ett glapp mellan analys och berättelse. Den ena försöker vidga ramen. Den andra håller fast vid den.

Men när hon väl träder fram sker det i ett läge där hennes uttalanden också fungerar som stöd för hennes son. Tidpunkten är inte neutral. Här uppstår en etisk gråzon som inte handlar om rätten att tala, utan om hur röster används i en redan polariserad berättelse.

Public service har publicerat material där flera perspektiv ges utrymme, om än i olika sammanhang. Problemet uppstår när dessa perspektiv sprids ut över tid i en konfliktburen process. Helheten blir fragmenterad. Och när analys ersätts av positionering blir det svårt att avgöra var granskningen slutar och bestraffningen börjar.

Samma logik, i mindre format

Det var här Alex och Sigges spaning började kännas obehagligt konkret. Det som intresserar mig här är hur samma logik rör sig mellan mikro och makro, mellan livesändningar och dokumentära berättelser, utan att egentligen förändras.

För samma förskjutning av ansvar och proportionalitet går att se i sociala medier, särskilt i livesändningar. Jag har sett det utspela sig fler gånger än jag kan räkna på fingrarna.

Mönstret är återkommande.

Det börjar med att någon irriterar, triggar eller väcker något hos ett par personer. Ofta är det oklart exakt vad som sagts eller gjorts. Istället talas det om känsla, stämning och upplevelse. Oro formuleras. Andra fyller på. Vittnesmål staplas.

Sedan sker förskjutningen.

Omsorg blir språk. Sanktion blir handling.

Uppmaningar om att backa, ta avstånd eller inte ge mer energi presenteras som välvilja, trots att effekten är social isolering. Det sägs vara för personens eget bästa, samtidigt som budskapet hårdnar. Fortsätter du, förlorar du tillhörigheten.

Nästa steg är kravet på lösning. Helst ska personen det gäller komma upp i någon annans livesändning, förklara sig och visa ånger, gärna inför publik. Men det räcker inte att redogöra för sin egen avsikt eller handling. Personen förväntas också lyssna på kollektivet.

För kränkningen anses inte längre vara begränsad till en enskild situation eller individ. Den har spridit sig. Fler har blivit upprörda. Fler har känt sig träffade. Och därmed blir uppgiften större. Det är inte längre en konflikt att reda ut, utan ett känsloläge att bära.

Den som kallas upp ska ta emot berättelser om hur andra påverkats, hur stämningen skadats, hur tryggheten rubbats. I praktiken blir personen ansvarig inte bara för det som sagts eller gjorts, utan för hur detta tolkats, känts och reproducerats i gruppen.

Och här är proportionaliteten helt borta.

Reaktionen står inte längre i rimlig relation till det som faktiskt hänt. Straffet blir större än förseelsen. Utfrysning ersätter tillrättavisning. Samtal ersätts av ritual.

1. FAKTARUTA (för den som läst lite fort)
   • Ett diffust problem formuleras.
     -Ofta utan tydliga fakta, men med stark känsla. Det räcker.
   • Vittnesmål och upplevelser tar över.
     -Granskning ersätts av berättelser. Ju fler, desto sannare.
   • Omsorg används som retorik.
     -Utfrysning blir metoden, men presenteras som ansvar.
   • Offentlig botgöring görs till lösning.
     -Personen ska förklara sig, visa ånger och ta emot kollektiva känslor inför publik.
   • Gruppen får sitt avslut.
     -Individens roll är att bära straffet.
     • Klart.

När straff ersätter analys

Det som bekymrar mig är inte att människor reagerar. Det är mänskligt. Inte heller att konflikter blir offentliga (oavsett vad jag tycker om det). Det är en del av den digitala infrastruktur vi alla rör oss i.

Det som bekymrar mig är när reaktionerna tappar proportion, och när straff börjar fungera som lösning i ett klimat där känslor eskalerar snabbare än eftertanke.

Det som bekymrar mig är när straff börjar fungera som lösning.

När utfrysning säljs som omtanke.
När offentlig botgöring ersätter dialog.
När proportionalitet försvinner, men berättelsen ändå känns klar.

För när detta sker tillräckligt ofta, tillräckligt normaliserat, blir det svårt att skilja granskning från bestraffning. Kritik glider över i sanktion. Ansvar förväxlas med skuld.

Och det här stannar inte i ett format.

Det gäller i livesändningar.
Det gäller i dokumentära projekt.
Och det gäller i hur människor, kollektivt, verkar ha blivit allt mer bekväma med att se andra lida, så länge det finns en moralisk berättelse som legitimerar det.

Tillbaka till spaningen

Det var här jag tänkte tillbaka på Alex exempel från läktaren.

På den sena åskådaren. På irritationen som hamnar fel. På hur lätt det är att rikta känslor mot den som råkar vara närmast, snarare än mot den som faktiskt orsakat situationen.

När proportionaliteten försvinner behöver känslan ändå ett utlopp. Och i grupp, inför publik, blir straff ett effektivt sätt att skapa ordning. Inte rättvisa. Ordning.

Det är nog det som gör penitalismen så lockande. Den kräver ingen djupare analys. Bara en grupp, lite affekt och någon som kan bära skulden.

Och kanske är det just därför spaningen från en podd fastnade så hårt. För den beskrev inte bara ett fenomen. Utan hur sammanhang kan göra det möjligt att agera som små sadister, utan att någon egentligen upplever sig själv som det.

Senast uppdaterad: 2025-12-15 (Texten kan komma att uppdateras)