Madelene Hjort blogg

God förmiddag. Jag har micrat gårdagens kaffe och strösslat kardemumma över ytan. Kardemumma i kaffe är fortfarande en av livets små påminnelser om att allt inte är ett skämt. Jag lärde mig det 2015, när högskolan ännu hade ambitioner och det stod en liten skål med mald kardemumma bredvid bryggaren. En dag försvann den, som om den aldrig funnits. Ingen mindes den. Förutom jag, förstås.

Det var min första tid på högskolan. Min första riktiga intellekt uella hemvist. En plats där jag inte behövde förklara grundläggande saker innan samtalet ens kunde börja. Där människor kunde hålla flera perspektiv i luften samtidigt utan att svimma. Där analyser byggdes på avgränsningar och inte på aggression. Där man kunde tänka högt utan att någon tog det personligt. Så ja: kardemumman bär fler konnotationer än en krydda borde ha rätt till.

Och det är just den kontrasten jag fastnar i idag.

Under senaste veckan har det varit möten och måsten varje dag. Den typen av aktiviteter som de flesta verkar kunna göra på rutin, men som för mig drar ut proppen ur energisystemet. Förra veckan var helt enkelt för mycket, och nu står hjärnan still. Jag klarar normalt ett möte i veckan. Kanske två om universum vill mig väl. Efter det blir jag golvad. Det är vad en svårläkt utmattning gör: den flyttar ribban tills man knappt ser den.

Jag fick faktiskt ett oväntat smakprov på hur mycket energi smärta stjäl när jag fick starkare smärtlindring i samband med att en visdomstand skulle bort. Det visade sig att tanden tryckt på en nerv och triggat de allra djupaste migränanfallen jag lidit av i åratal.

Men – för det finns alltid ett men – den mer brusande smärtan och migränen som emellanåt triggas från nacken finns fortfarande kvar. När behandlingen och medicinen gick ur kroppen kom värken tillbaka, och det var först då jag verkligen insåg hur närvarande den varit. På något märkligt sätt vänjer man sig vid att alltid ha ont. Det gör inte smärtan mindre, men man slutar nästan reagera på den tills den försvinner en kort stund och man plötsligt minns hur det känns att inte ha ett molande brus i bakgrunden.

Och ja – jag har hört andra utmattade säga att de ångrar att de inte bad om hjälp. Själv bad jag om hjälp. Jag pratade, bad, grät, försökte förklara hur illa det var. Jag ringde vid migränanfall och vädjade om att annan vårdnadshavare skulle ta barnen. Svaret jag fick? Att min migrän var “misstänksam” eftersom den kom så plötsligt. Som om jag borde skicka ut en kalenderinbjudan innan jag kraschar. Migrän 14.30. Tacksam om du kan ta barnen då.

Det är egentligen inte en utsvävning. För allt hänger ihop.

Det är just det som gör utmattningen så förlamande: den byggs av lager. Små hinder, stora hinder, brist på återhämtning, vårdbesök, möten, livets oförutsägbarhet, kriser man inte bett om men ändå måste bära. Allt spelar roll, även när man låtsas som att man “borde” orka.

Förra veckan var helt enkelt för full av måsten. Möten, tider, saker som skulle hanteras. Nu står hjärnan still och trådarna glider ur händerna igen. Alla moment tar orimligt lång tid, och jag överdriver inte ens – jag är för trött för att överdriva. Mitt enda lilla andningshål var när jag hyperfokuserade på förra blogginlägget. Jag vet fortfarande inte var den energin kom ifrån, för den var uppenbart bara på lån. Direkt efteråt var jag tillbaka i zombieläge, som om kroppen mest ville markera att “det där var ett undantag, vännen, förvänta dig inget liknande inom kort”.

Det som kanske känns sorgligast är förmågan som försvann: läsningen. Jag kunde tidigare plöja texter som om jag hade sidvändningen i blodet. Nu får jag ibland börja om efter två meningar. För mig är litteratur inte bara ett intresse, det är mental syrgas. Sakprosa och fiktion – båda behövs för att jag ska orka finnas i världen.

Jag trodde länge att allt handlade om att inte ge upp. Att bita ihop. Att viljan flyttar berg. Ja, jag vet: min mamma gjorde sitt bästa. Världen är inte uppbyggd så. Viljan kan inte alltid överbrygga de strukturer som är gjutna i betong.

Att inse att viljan inte räcker var en av de mest brutala insikterna jag haft. För det spelar ingen roll vad man vill när kroppen säger nej. Det är som att ha en inre opposition som alltid röstar ner en.

Så ja: dagens inlägg är dystopiskt. Kanske lite väl grått i kanterna. Men också sant. Jag skulle gärna avsluta med en peppig fras om att allt inte suger – och det gör det inte – men just nu är jag framför allt trött. Trött, trött.

Men kardemummakaffet är gott. Och just idag får det räcka.