Det har varit Black Week, och medan andra klickar hem airfryers och robotdammsugare har jag, traditionsenligt, ägnat mig åt att bunkra kattmat. Ett år köpte jag 18 kilo kattsand. I år blev det 30 kilo kvalitetsfoder. Jag känner mig nästan löjligt nöjd, på det där sättet som bara människor med en fullfjädrad inre tant förstår.
Jag börjar väl närma mig medelåldern och inser att det kanske inte är en kris som väntar, utan snarare min prime time. Den där perioden när man landat så pass mycket i sig själv att det räcker att ha mat hemma till katterna för att känna meningen med livet.
Apropå mening: jag tappade en grej i hissen när jag kånkade hem mina kassar. När jag gick tillbaka för att leta mötte jag en äldre dam med rundbågade glasögon som höll upp föremålet.
“Är det din? Det är ju mest bara folk med hemtjänst som har såna.”
Ridå.
Jag är alltså officiellt uppe i åldrarna enligt främmande dam i trapphuset. Det går fort nu.
Och det här med universums humor: någon visade mig ett nytt konto på sociala medier. Jag tjöt av skratt, det är oklart vad kontot ens skulle föreställa, men det blir extra komiskt när två olika personer använder snarlika epitet om sig själva. Attraktionslagen jobbar övertid. Personen som visade mig kontot tyckte dock inte att det var roligt, tvärtom ganska rasande. Jag förstår det också.
Vi får se vad detta lilla messias-komplex landar i. Upp till kamp, antar jag.
Språkhörnan
Messias-komplex:
När någon har ett messias-komplex tror de att de är utvalda, speciella eller på något sätt här för att “rädda” andra. I praktiken märks det oftast som en person som tar sig själv väldigt på allvar och gärna ser sig som sanningen personifierad.
Epitet:
Ett smeknamn eller ett beskrivande ord man sätter på någon för att markera en egenskap. I vardagsspråk: den där lilla etiketten man ger folk, frivilligt eller ofrivilligt.
Madelene Hjort blogg 
Lämna en kommentar