Madelene Hjort blogg

Vi säger att ord är fria, men ibland känns det som att friheten bara gäller för den som har makt, språk och resurser. Yttrandefriheten var tänkt som ett skydd för sanning, men i den digitala verkligheten har den blivit en fristad för oansvarighet. Ordet är fritt, säger vi, men vad händer när friheten blir ett skydd för den som kränker snarare än för den som talar med respekt? I dag är det enklare att publicera någon annans liv än att försvara sitt eget.

Yttrandefriheten är en av demokratins mest älskade idéer. Den gör det möjligt att granska makten, avslöja missförhållanden och säga sådant som är obekvämt men nödvändigt. Men när friheten används för att kränka snarare än för att upplysa, när ordet blir ett vapen i stället för ett verktyg, uppstår ett demokratiskt problem som inte längre handlar om moral utan om rättvisa.

I Sverige kan vem som helst ansöka om ett utgivningsbevis. Det innebär att en webbplats omfattas av Yttrandefrihetsgrundlagen och får samma grundlagsskydd som etablerade medier. Syftet är gott, att garantera ett fritt ord och skydda journalistik från censur. Men i den digitala verkligheten har utgivningsbeviset fått en ny innebörd. Det används numera inte bara av redaktioner med pressetiska rutiner utan också av privatpersoner som driver enskilda bloggar, ofta utan källkritik, utan faktagranskning och utan redaktionell kontroll.

I teorin ska systemet skapa ansvar och transparens, men i praktiken har det gjort vägen till rättvisa ojämn. För även om förtal, hets mot folkgrupp eller olaga integritetsintrång inte skyddas av något utgivningsbevis, så förändras processen. När någon anser sig utsatt för ett yttrandefrihetsbrott i ett grundlagsskyddat medium är det Justitiekanslern som ensam kan väcka allmänt åtal, och det sker bara om ärendet bedöms vara av allmänt intresse. Om JK väljer att inte gå vidare måste den drabbade driva saken civilrättsligt, på egen hand.

Det betyder att den som utsatts för skada ofta tvingas driva processen själv. Det kostar pengar, tid och kunskap. För personer med socioekonomiska svagheter, det vill säga människor som saknar ekonomiska resurser, utbildning, språklig säkerhet eller socialt stöd, blir detta i praktiken en omöjlighet. De har svårare att formulera sig juridiskt, förstå lagtexter och föra sin egen talan, vilket gör rättssystemet oåtkomligt för just dem som borde skyddas av det.

Grundlagens balans mellan frihet och ansvar har därmed förskjutits till att bli en social orättvisa, ett system som gynnar den som redan har makt, språk och pengar och lämnar resten utan skydd.

Samtidigt måste man erkänna att de flesta seriösa medier tar sitt ansvar. De arbetar med pressetiska överväganden, rättelser och försiktighet med namnpublicering. Svenska redaktioner har ett fungerande självreglerande system genom Medieombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd där publiceringar kan prövas och fällas. Det visar att ansvar och frihet kan samexistera och att journalistik kan vara både modig och etisk.

Men den balansen bygger på resurser och professionell struktur. I det digitala gränslandet där vem som helst kan bli publicist finns ingen motsvarande etikprövning. Det är här problemet ligger, inte i yttrandefriheten som princip utan i bristen på ansvar när skyddet används av dem som inte delar dess värdegrund.

Justitiekanslerns årsredovisning för 2024 visar hur svårt det är att få sin sak prövad. Av 310 inkomna tryck- och yttrandefrihetsärenden ledde endast tre till åtal, vilket motsvarar mindre än en procent. Det säger något om hur liten sannolikheten är att ett missbruk av ordets frihet faktiskt får rättsliga följder.

Vi behöver ett nytt samtal om hur utgivningsbevis används i den digitala offentligheten. I ett medielandskap där en blogg kan få samma grundlagsskydd som en dagstidning men utan redaktionell kontroll eller etiska riktlinjer är det inte längre ordet som är fritt, det är ansvaret som är det.

Ett samhälle där språket används för att underminera tillit riskerar till slut att underminera sig självt. Yttrandefriheten är starkast när den bygger på respekt, inte rädsla. Det fria ordet är inte till för att skydda den som använder sanningen som vapen, utan den som använder språket med ansvar.

Syftet med texten är att väcka en bredare diskussion om ansvar, etik och rättvisa i det digitala ordets tid. Det handlar inte om att inskränka yttrandefriheten, utan om att försvara dess värde. Jag vill väcka samtal om vad ordets frihet betyder i en tid då sanning, respekt och tillit inte längre är självklara följeslagare. För frihet utan ansvar är inte styrka, det är frånvaro av hänsyn.

Fakta: Utgivningsbevis och ansvar

Ett utgivningsbevis innebär att en webbplats eller databas omfattas av Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och därmed får samma grundlagsskydd som etablerade medier. Syftet är att värna det fria ordet och skydda publicister från censur, men i den digitala kontexten har skyddet också kommit att användas av privatpersoner utan redaktionell struktur.

Den som står som ansvarig utgivare bär det fulla juridiska ansvaret för allt som publiceras. Skyddet innebär inte immunitet mot lagbrott, brott som förtal, hets mot folkgrupp eller olaga integritetsintrång kan fortfarande prövas rättsligt.

Vid misstanke om yttrandefrihetsbrott är det Justitiekanslern (JK) som ensam får väcka allmänt åtal, vilket endast sker om publiceringen bedöms vara av allmänt intresse. I andra fall kan enskilda personer väcka civilrättsligt åtal, något som ofta kräver både juridisk kunskap och ekonomiska resurser.

Ett utgivningsbevis gäller i tio år och utfärdas av Myndigheten för press, radio och tv (MPRT).
(Källor: Yttrandefrihetsgrundlagen [1991:1469], Myndigheten för press, radio och tv, Justitiekanslerns årsredovisning 2024.)