Madelene Hjort blogg

Just nu sitter jag och skriver på kvällen för en gångs skull. Ofta brukar jag vara mentalt tack och adjö vid den här tiden. Vi får vara glada för det lilla, I guess, och se vart den här lilla energin tar vägen. Den här gången sitter jag, av självklara skäl, med en kopp Earl Grey i stället för förmiddagens standardkaffe. Jag har förresten löst min kaffekris, min Moccamaster fungerar utmärkt. Det är bara jag som är långsam på att dricka kaffet. Min tidsuppfattning är nämligen lite off. Jag har börjat sätta timer på på småsaker som när tvättmaskinen är klar eller när jag kokar ägg. Och när timern piper orimligt snabbt inser jag att det är ett me problem.

Vidare till mitt favoritämne: böcker. Jag har läst klart den andra boken i Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children och precis börjat på den tredje, Library of Souls. Jag älskar Ransom Riggs sätt att skriva. Det påminner lite om Stephen Kings förmåga att bygga världar som känns alldeles för verkliga för att vara bekväma, en sorts vardagsrealism med inbyggd mardröm. Kanske till och med en touch av Neil Gaiman, om man drar det åt det mytiska hållet.

Det jag fastnar mest för i fortsättningen av Peculiar-sagan är motivet kring astralprojektion, alltså när medvetandet tillfälligt frigörs från kroppen eller när en del av själen tillåts ta ett kliv utanför sin fysiska form. Rent litterärt är det ett briljant grepp, ett sätt att skapa ett extra berättarplan där karaktären kan existera i två verkligheter samtidigt, den kroppsliga och den själsliga. Det används ofta för att gestalta inre splittring, trauma eller identitetsförskjutning. Man behöver inte ens förlora en del av sig själv, snarare tvärtom, man får tillgång till fler versioner av sig själv.

I Miss Peregrine-böckerna har jag ännu inte kommit längre än till att de lyckats separera själen från kroppen, men likt i Lyras värld i His Dark Materials visar sig separationen vara en farlig balansakt. Den fysiska kroppen klarar inte att bli helt avskild från sin själsliga motpart, precis som tvillingarna i berättelsen, de som är “peculiar” i dubbel bemärkelse, inte heller klarar av att skiljas åt. Det finns något djupt mänskligt i det där: att varje klyvning, hur andlig eller magisk den än må vara, bär på risken att spräcka själva livslinjen.

Och kanske kan man till och med räkna in A Discovery of Witches här, om man tolkar begreppet lite bredare. Dianas tidsresor fungerar ju nästan som en själslig förflyttning, inte ur kroppen, men ur tiden. Det är som en narrativ form av astralprojektion: hon lämnar sin samtid, men inte sig själv. Jag gillar den tanken, att man kan resa både genom rymd och inre rum samtidigt, bara genom att någon annan hittar rätt ord för det.

Ett närbesläktat begrepp är doppelgänger ,den fysiska förlängningen av astralprojektionen, när det som egentligen skulle vara en flyktig reflektion får kropp och namn och börjar leva sitt eget liv. Den där skrämmande tanken: vad händer om vårt osynliga jag bestämmer sig för att inte komma tillbaka? Astralprojektion används faktiskt i fler berättelser än man tror. Förutom Harry Potter (Voldemorts själexperiment), His Dark Materials (Lyras daimon) och Locke & Key där karaktärerna bokstavligen flyter ut ur sina kroppar, och även om serien bygger på serietidningsformat, så rekommenderar jag Netflix-versionen, så dyker fenomenet upp gång på gång i olika former. Kanske är det därför jag älskar det här motivet: det påminner oss om att människan i grunden är splittrad, men kreativ nog att göra konst av sin fragmentering.

Apropå fantasy, The Witcher har precis haft säsongspremiär på Netflix. Och ja, till mångas fasa har de bytt ut huvudrollen. Mot någon välpolerad look-alike som saknar det där bittra, sura och olyckliga ansiktsuttrycket som gjorde originalet trovärdigt. Budgeten verkar ha ökat, det syns redan efter två avsnitt, och serien har blivit lite mer mainstream, men jag gillar den ändå. Fast den har frångått originalberättelsen, vilket, låt oss erkänna, är Netflix standardprocedur.

Samma sak med True Blood. Jag har givetvis läst alla Sookie Stackhouse-böckerna, och första säsongen följer boken ganska troget. Men sedan… ja, sedan spinner det iväg. Nya karaktärer, gamla som överlever, döda som plötsligt återuppstår. Men resultatet blir ändå mer av det man gillar. Jag uppskattar när en berättelse drar iväg lite, så länge det inte blir som Game of Thrones där man slaktade ett decennium av karaktärsutveckling på ett fåtal snabba avsnitt. För att producenterna hade bråttom till nästa projekt(som ironiskt nog aldrig blev av).

Så ja, ni kan nog gissa att jag också uppskattar fanfiction. Jag har aldrig skrivit någon själv, men jag tycker om idén att skriva sig in i andras världar, att låna en karta men bygga sitt eget hus på den. Jag har till och med en Skriva-tidning om ämnet: “Att skriva sig in i andras världar”. Den tänker jag sluka i helgen eller nått.

Så ja. Kanske blev det ingen astralresa ikväll, men väl en liten verklighetsflykt i teform. Och nu fick jag migrän. Tack och hej!