Madelene Hjort blogg

Kaffe, moccamasters och samhällets bottenskrap

Jag vet inte varför mina texter alltid börjar med kaffe.
Kanske för att jag faktiskt sitter där, vid elvatiden, med min andra kopp och försöker låta det se ut som en ritual snarare än en vana.
Eller så är det bara för att allt annat jag gör på förmiddagen känns för futtigt för att bära ett blogginlägg.
Ibland skriver jag ju på eftermiddagen också — men då låtsas jag att det fortfarande är förmiddag, för rytmens skull. Mitt arbetsminne är nämligen… vad ska vi kalla det… överhettat. Processorn luktar bränt.

Och ändå står jag där, troget, med min Moccamaster.
Fast kaffet svalnar numera fortare än mina illusioner.
Bryggaren är åtta år. Kanske tio. Jag måste kolla garantin.
Om det visar sig att den passerat bäst-före-datum tänker jag eventuellt köpa mammas.. Hon flyttar ju runt nuförtiden, turnerar mellan svenska vårdinstanser som någon sorts Florence Nightingale.. ni vet, sjuksköterskan som i mitten av 1800-talet tände ljus i mörkret och fick hela vården att tvätta händerna. Problemet: hennes Moccamaster är fel färg. Och att låta en maskin flytta in i ett hem där den inte älskas fullt ut känns… ovärdigt.

Men det är väl så, vi värnar det oväsentliga när allt väsentligt börjar gunga.
Kaffet, färgen på bryggaren , små illusioner av kontroll.

För övrigt: visste ni att en lagerarbetare ofta tjänar mer än en AT-läkare?
Eller att den som sitter och forskar fram drivmedelsinnovationer för oljebolag (låt oss kalla det energialkemister, det låter bättre) kanske har en medellön?
Det finns något nästan poetiskt i det.
Som att livet påminner oss: ”Du kan vara hur begåvad som helst, men jag knullar dig ändå.”
Fast vi säger det förstås inte så. Vi säger: livet är inte rättvist.

Se där , det börjar med kaffe och slutar med existentialism.
Kanske är det därför jag skriver.

Apropå ingenting var jag på Ikea igår.
Jag gick därifrån med en slickepott och en liten cypressgran.
Inte ens glassen smakade som den skulle.
Och jag blev för en kort stund genuint tacksam över att vara pank. För tänk att spendera pengar på något så tråkigt, trots all sin effektivitet

Senaste gången jag blev inspirerad var på Mio. Och jag gillar inte Mio.
De är överpriser deluxe, men om Ikea ska ha så här dåligt utbud framöver får jag väl omvärdera mina principer.
Och där någonstans kommer mitt moraliska system krascha.

För jag tycker illa om principfasta människor.
Inte de som har värderingar, utan de som är sina principer.
De som hellre begår ett misstag än bryter en regel.
De som inte tänker – de bara refererar.
Jag misstänker att det inte handlar om integritet, utan om intellektuell lättja.
Man slipper tänka när man kan skylla på principer.

Och där har ni mig, från Moccamaster till moralfilosofi på under tio minuter.
Jag har nästan lyckats med bedriften att bli både cynisk och hushållsnära på samma gång.

På tal om hushållsnära: jag funderar på att skriva om Linas Matkasse.
Men jag har inte mynnat ut i något ännu, kanske för att det finns något tråkigt men nödvändigt i att vara privat.
Bara för att.

Det blev ett hackigt inlägg. Mycket radbrytningar. Men det är väl ungefär så huvudet fungerar just nu: som ett dåligt redigerat manus. Vi gör små avstamp, tappar tråden, hittar en ny. Det är som att tänka i punkter istället för meningar, och hoppas att någon, någon gång, ska orka läsa mellan dem.