Madelene Hjort blogg

Fem böcker senare och jag har lärt mig två saker: magi är långsammare än man tror, och jag kommer aldrig sluta låna böcker som väger mer än jag orkar bära.

Jag har tagit mig igenom Deborah Harkness A Discovery of Witches-serie: A Discovery of Witches, Shadow of Night, The Book of Life, Time’s Convert och The Black Bird Oracle. Det låter kanske imponerande, men i praktiken har jag mest lyssnat mig igenom dem medan jag gjort annat. Time’s Convert var seg. Jag tänkte att den nog skulle ta sig, men nej. Den var lika platt på sista sidan som på första. Men jag tog mig igenom den ändå, mest för att kunna säga att jag gjort det.

Sen kom The Black Bird Oracle, och där hände något. Den var mer magisk, mörkare, rikare på allt det där jag saknat. Vi får röra oss i släktled bakåt, möta karaktärer som inte längre är levande men ändå närvarande. Det finns något tillfredsställande i att få stanna i världen och låta den veckla ut sig. Det jag gillar med Harkness är just det där, att hon inte skyndar. Hon bygger långsamt och låter magin ligga kvar som en eftersmak.

Efter romanerna finns The World of All Souls, som egentligen inte är en roman utan mer ett uppslagsverk. Den samlar myter, sägner och bakgrundsfakta för den som vill förstå Harkness värld på djupet. Jag vill läsa den som fysisk bok. Det känns fel att lyssna på något som är skrivet för att man ska kunna slå upp, bläddra och försvinna bort i detaljer.

Samma sak gäller boken jag just nu har hemma: The World of Ice and Fire av George R. R. Martin. Den är också ett slags uppslagsverk, men över ett betydligt blodigare universum. Jag tog hem den från biblioteket med ambitionen att lära mig mer, men oddsen att den blir en hyllvärmare är rätt höga.

Och ja, jag vet. Boken till vänster sticker upp. Jag har redan flyttat den ett par centimeter åt sidan, för sån där oordning kan vi inte ha det. Om du som läser detta nu suckar och tänker att jag borde släppa det, då är jag ingenting för dig.

Det här är vad jag gör.

Det ger mig ett inre lugn.

Ljudböcker är fortfarande min bas. Det är så jag läser, punkt. Utan dem hade jag nog gett upp för länge sen. Men något har hänt. Jag klarar numera små mängder fysisk text utan att hjärnan checkar ut. Jag tog mig igenom en halv artikel om Monika Fagerholm häromdagen, och det är mer än jag klarat på länge.

Så ja, det går långsamt, men det går. Och ljudböckerna är fortfarande min trygga bas, min väg in när allt annat känns för mycket.