Madelene Hjort blogg

Morgonrock, havsluft och ett par bortglömda Chromebooks

Jag sitter här i min morgonrock, med varm honungsvatten i ena handen och färskpressad apelsinjuice i den andra. Inget kaffe än. Halsen kräver kurering, och jag lyder – åtminstone tills koffeinsuget tar över.

Det märks på mig just nu att utmattningen fortfarande lever sitt eget lilla liv i kroppen. Min energi fungerar ungefär som ett dåligt mobilbatteri: laddningen går långsamt, urladdningen går fort och efteråt behövs alltid en evighet i viloläge. Och livet det händer ändå! Oavsett om man har ork eller inte.

Den här veckan har dock varit… bra. Riktigt bra. Sådär att man plötsligt kan ta ett stort andetag och känna hur axlarna sjunker ner ett par centimeter. Ett par saker har fallit på plats, viktiga saker, sådana som gör skillnad. Och så har vi haft en dag vid havet – på lilla Hawaii, förstås. För er som inte känner till det: det är inte en ö i Stilla havet, utan ett hörn av Bohuslän.

När jag var liten tyckte jag att det var det mest mediokra stället man kunde tänka sig. Kobbar och skär kändes nödvändiga men föga spännande. Sjöbad lockade mer. Men nu? Nu ser jag skönheten i allt det där karga. Och varje gång jag är där känns det som att komma hem igen.

Fast det är en sanning med modifikation. Hemma, som i naturen – ja. Hemma, som i folket – nej tack. Stenungsund, Tjörn, Orust… klimatet är hårt. Inte vädret, människorna. Social kyla i kombination med västkustens vindar – man fryser bara av tanken. Skulle jag någon gång flytta tillbaka dit får det bli under förutsättningen att jag slipper lokalbefolkningen. Tack, men nej tack. Borås däremot – där finns en värme. Folk är vänliga. Och även om jag är lika introvert här som någon annanstans så är klimatet helt enkelt mer trivsamt.

Sedan, som kronan på verket, bestämde min kropp sig för att dra på sig en förkylning från… ja, kanske inte helvetet, men åtminstone halvvägs. Hosta, frossa, hela paketet. Det är nästan komiskt: när man äntligen slappnar av – pang! – sjukdom. Typiskt.

Och typiskt mig var också att vi bestämde oss för att åka till Ullared igår. Jag hann knappt utanför dörren innan jag bröt ihop av trötthet. Planen är ombokad till nästa vecka. Min nya ordination till mig själv: vila.

Veckan i stort har varit lite som att försöka ta sig genom en snårig skog iklädd spetsklänning – fint, men snårigt, och man får räkna med att något fastnar. Ändå: mycket har varit värt det.

Som en liten bonus fick jag dessutom en påminnelse om hur hjärnan ibland spelar spratt. Jag hittade två Chromebooks i förrådet och frågade barnen om de råkat komma med hem från skolan. Men nej – jag har tydligen köpt dem själv för tre, fyra år sedan. Jag har noll minne av det. Inte ens en svag bild. Det enda jag lyckas pressa fram är en diffus förnimmelse av en låda. Men tydligen har jag varit väldigt generös.

De har knappt använts, vilket nu visade sig vara en perfekt tajming. Min yngsta deklarerade nämligen glatt: ”Jag vill ha en dator och stora hörlurar!” Och jag kunde le och säga: ”Självklart, stumpan.” Det är inte alltid lätt att trolla fram energi, men ibland är det väldigt enkelt att göra någon glad.