Jag har påbörjat något som vissa kanske skulle kalla odling. Själv skulle jag snarare säga att jag långsamt koloniserar trapphuset med chlorofyll och passivt aggressiv charm.
Tre av mina palettblad står nu och poserar som om de väntar på att bli upptäckta av någon botanisk inredningstidning för introverta. Och låt oss vara ärliga: det fungerar. Trapphuset, eller som jag numera kallar det det gemensamma växthuset, är inte längre bara en plats där grannar undviker ögonkontakt. Det är ett mikroklimat. En botanisk portal. En estetisk protest mot funktionalitet.
Och palettbladen? De älskar det. Luften, ljuset, tystnaden. Jag har även utökat ambitionerna och börjat odla gurka, majs, tomater och smultron. Vi har två hela blommor på smultronen – en nivå av odlingsframgång som givetvis bara kan tolkas som att vi snart driver självförsörjning i större skala.
Nästa år överväger jag vindruvor. Tänk att kliva ut genom dörren och mötas av klasar? För den som hälsar på mig nästa sommar hoppas jag att första reaktionen blir något i stil med: ”Nämen oj, odlar du druvor här?”
Efter två år har min palettbladsmani börjat stabilisera sig. Upptäckarfasen är över. Sticklingshetsen har lagt sig. Jag har landat i vilka sorter jag faktiskt tycker om – och börjat fasa ut de andra.
Gröna växter har också fått komma tillbaka, som bas. Palettblad i all ära, men de tål inte vintern utan gnäll. Jag övervintrar därför mina favoriter och låter några blomma ut i väntan på frö. Nästa år blir det nystart.
Men alltså. Gurka och majs i trapphuset? Det trodde jag inte ens själv. Och ändå – här står vi. Eller ja, de står. Jag sitter.
PS.
Till er som lusläser från TikTok – bara så att vi är på samma sida:
Jag tycker fortfarande att ni suger. Ni är ruttna människor som förtjänar olycka i plural. Ifall någon av er började hoppas på motsatsen: se blogginlägg från 04.08.2025 för vidare information.
Madelene Hjort blogg 
Lämna en kommentar