Madelene Hjort blogg

Kod som långsam litteratur

Det är något med böcker som vägrar röra sig framåt. Just nu läser jag The Amber Spyglass, den tredje delen i His Dark Materials, och det är som att trampa vatten i sirap. Sidvis med känslor, tankar, landskap – men väldigt lite framåtrörelse. Jag blir frustrerad. Jag vill att något ska hända.

Men så märker jag, ju närmare jag kommer slutet, att det faktiskt gör det. Att något händer. Inuti mig. Och jag funderar på om det kanske är det som är poängen med långsam litteratur. Den kräver att man dröjer. Den tvingar mig att tänka, inte bara läsa.

Jag har till och med funderat på att köpa hela trilogin – bara för att få stryka under meningar, markera tankar. Göra dem till mina. Fast jag vet inte om jag tycker det är värt det.

Två böcker har jag tvingats kasta ut ur min imaginära bokcirkel. Inte för att de var dåliga – utan för att de inte var böcker. Locke & Key finns bara som serie på Netflix och i serietidningsformat. Och hur mycket jag än älskar berättelser, så är jag inte en comic book-läsare. Jag vill ha text. Inga bilder. Förlåt Sheldon och Leonard, men där går gränsen även för mig.

Jag har också läst en av spinoff-böckerna till Haunting Adeline – den med kvinnan som bor i väggarna och dödar folk som luktar ruttet ägg. Det låter som en sjuk TikTok-creepypasta, jag vet, men jag läste hela. Den andra spinoffen, den som handlar om Molly, väntar fortfarande. Men jag är inte lika nyfiken på henne. Vissa karaktärer öppnar dörrar. Andra låser dem.

Och så var det kodningen.

Jag tror jag nämnt det, men jag har börjat lära mig programmera. Inte för att det är särskilt kul – utan för att det känns nödvändigt. Jag vill kunna skapa mina egna verktyg. Slippa betala 129 kronor i månaden för en transkriberingstjänst som ändå bara fungerar ibland. Det handlar inte om teknik egentligen – det handlar om självständighet.

Jag använder Python. Med IDLE. Och en bok för barn, eftersom vi inte hade programmering i skolan när jag växte upp. Den är full av ord som variabler, strängar, loopar och rekursion. Ord som får mig att gäspa, om jag ska vara ärlig. De påminner om matte. Inte om det roliga i matte – utan om huvudräkning. Det där tråkiga, repetitiva, nödvändiga.

Jag vill alltid börja i fel ände. Ge mig ett komplext problem och jag är engagerad. Men be mig förklara vad en variabel är och jag känner hur ögonen går i kors. Det är kanske inte den bästa strategin – men det är min. Jag vill förstå varför innan jag lär mig hur. Jag vill känna att det spelar roll.

Och så är det med mycket i mitt liv. Jag gillar kalkyler, men inte siffror. Jag älskar resonemang, men inte regler. Jag vill förstå världen, men helst genom bakvägen.

Så kanske är det inte så konstigt att jag gillar långsamma böcker ändå. De speglar hur jag själv lär mig. Inte i rak linje. Utan i cirklar. I väggar. I loopar.

Och precis som i kodningen – om ett enda tecken blir fel, så kraschar allt. Men om det stämmer? Då öppnas något. Då funkar det.

Och kanske är det därför jag fortsätter läsa. Och fortsätter lära mig. Trots allt.