Madelene Hjort blogg

Tvål, molekyler och självbedrägeri
(Jag har lekt chalmerstudent)

Det börjar som det ofta gör med mig – inte med en plan, utan med en tanke som växer till en fix idé.
En idé som råkar innehålla tvättsoda, glasburkar och ett lätt övermod.

Jag har som sagt lekt chalmerstudent.

Inte i någon akademisk mening, utan mer i andan av att djupdyka. Gå hela vägen ner till molekylnivå bara för att det känns rätt. Läsa på. Pröva. Experimentera.
För när något väl fångar mitt intresse – då gör vi det ordentligt.

Och det här intresset… det har grott länge.
Jag hade till exempel en tvättnötsperiod för kanske åtta år sen. Ville vara snäll mot huden, planeten, plånboken.
Det funkade sådär. Men viljan har funnits där länge. Och nu fick den ny fart. Ett par veckors eftertanke, en podd med Agnes Wold – och plötsligt stod jag där och funderade på tensider, vattenhårdhet och pH-värden.

Det visade sig att det mesta i en tvättmaskin blir rent ändå. Vattnet gör jobbet. Sköljer bort. Värmen torkar ut. Bakterierna har ingen mat kvar.
Så varför fylla på med parfymbomber i plastförpackning, när man kan göra det enkelt själv?

Jag började med det jag hade hemma – tack och lov har jag haft en keramikerfas, och en tvåltillverkningsperiod (kallrörd, givetvis). Så jag hade det mesta.

Och plötsligt satt jag där med ett helt litet kemilabb:

– en maskintvätt kostar mig 38 öre (tvättsoda, enkelt).
– när tvålen tar slut och jag gör ny med kokosolja, går det upp till 81 öre.
– diskmaskinsmedlet jag gör landar på ungefär samma nivå.
– rengöringssprayen? 1 kr per 500 ml.

Totalt kanske jag sparar 350 kronor per år. Det är inte världsomvälvande. Men det hjälper.
Och framför allt: det känns bra. Mot huden. Mot jorden. Mot mitt bankkonto, som ärligt talat för närvarande skriker ”hallå?!”.

Och så är det snyggt.
Glasburkar med etiketter. Inget plotter. Bara rena linjer. Det ser nästan ut som en tanke.

När jag berättade om det här för mina vänner skrattade de högt.
”Det där är så jävla typiskt dig, Madde,” sa de. ”Det är bara du av alla vi känner som ens skulle komma på något sånt.”
Och de har nog rätt. Det är lite galenskap, lite kemi, och väldigt mycket jag.

Så ja – jag har lekt chalmerstudent.
Och just nu vill jag aldrig sluta.