Madelene Hjort blogg

TikTok: där trauma blir gruppaktivitet

Jag sitter här med mitt kaffe. Bryggt i min Moccamaster, för jag är tydligen en sådan som har en Moccamaster. Koppen är isblå och från Rörstrand – för att jag försöker upprätthålla någon form av ordning i en annars ganska kaosig tillvaro.

Kaffet är för starkt. Hällde i en skvätt mjölk. Nu är det för svagt. Kul. Verkligen.

Elsa ligger bredvid datorn, Astrid springer runt och pratar som om någon har tryckt på play på repeat. Det är lördag, det är morgon, och jag är redan less.

Jag har funderat på TikTok igen. Förlåt. Jag vet att det inte är bra för psyket att göra det för ofta, men jag fascineras av det. Alla dessa människor som liksom har fastnat där, i sin egen lilla bubbla, och börjat tro att de är experter. På allt.

I ena sekunden är de sjuksköterska, i nästa polis, sen kriminolog, sen domare – och till sist professionell internetstalker med egen researchavdelning i kommentarsfältet. Jag vet inte hur de hinner med. Det är som att de sitter på fem stolar samtidigt och skriker att alla andra är opålitliga.

Det är som ett märkligt universum där alla pratar om “fakta” och “bevis” – men där själva definitionen av fakta verkar vara något de hört i en livesändning av en väns exs väns granne. Och bevis? Ja, det verkar betyda: någon sa något som kändes sant i magen.

Och här kommer det mest fascinerande: de yrar om dokument, fupar, domar, socialtjänstutlåtanden – men har så usel läsförståelse att de inte ens kan läsa ett offentligt dokument utan att feltolka det totalt. De sitter med pdf:er i mobilen och tror att de avslöjat något – när de i själva verket inte ens förstått vad de läst.

Jag säger inte att jag är expert, men jag kan åtminstone läsa en text utan att hitta på egna meningar mellan raderna. Det är mer än vad man kan säga om större delen av TikToks hobbypoliser. De blandar ihop antaganden med fakta, och tror att en orosanmälan är detsamma som en fällande dom.

Jag har alltid försökt förstå de här människorna. Ibland har jag varit vän med några av dem. De kändes minst galna just då. Men när min gamla barndomsvän dök upp i flödet blev det plötsligt glasklart.

Miljön. Kretsarna. Kulturen. Allt handlar om kaos. Ju mer kaos du skapat – desto högre status. Ju mer fucked up någon är – desto mer attraktiv. Och det är inte bara tragiskt. Det är som en pågående epidemi. Människor som själva blivit sårade – och nu blivit så vana vid sin smärta att de tror det är andra som gör fel. De förstår inte att de själva gör exakt det de säger att de hatar.

Deras ”sanningar” är inte universella. De är personliga upplevelser, sammanfogade av andra människors trasighet. Det kallas subjektivitet. (Jag vet, långt ord. Det betyder att din version av verkligheten inte är hela verkligheten.)

Att säga ”jag vet hur det är” baserat på tre trasiga relationer och en TikTok-live är inte objektivt. Det är att hävda att man förstår världen utifrån ett fönster som aldrig tvättats.

Och neutralitet då? Alltså snälla nån. Folk som säger att de är neutrala men ändå råkar ”råka” sprida rykten, peka ut folk, och samtidigt förklara att de ”inte tar ställning”.

Det är som att de lärt sig manipulera sig själva. De gaslightar hela vägen in i spegeln och säger ”jag är bara ärlig”.

Neutralitet, för dig som missade det på livets intro-kurs, är när man inte låter sina egna känslor styra hur man bedömer något. Det är svårt. Det kräver självinsikt. Alltså det motsatta till vad TikTok belönar.

Så. Här sitter jag. Kaffet är kallt och katterna sover. TikTok rullar vidare som ett samhällsexperiment där alla fått ansvar – men ingen fått bruksanvisning.

Och jag? Jag försöker bara minnas varför jag började bry mig. Och varför jag kanske borde sluta.