Madelene Hjort blogg

Ett kreativt vakuum och fyra glas rikare

Jag har haft skrivlust i flera dagar nu. Verkligen. Sådan där brinnande, bubblande lust!

Problemet? Jag har ingenting att säga.

Men ändå. Här sitter jag. Med mitt tangentbord, min lojalaste vapendragare ChatGPT (hej vännen), och försöker ändå. För om man ändå har skrivlust vore det ju synd att inte låta världen ta del av… ja, vad då egentligen?

Mina nya dricksglas, kanske?

Och nej, det är inte som att det saknas stoff. Jag skulle utan problem kunna servera er ett smörgåsbord av halvbearbetade trauman, existentiella tjuvnyp och enstaka livskriser. Men det är något med när allting känns för banalt för att vara tragiskt – och för dränerande för att vara kul. Innehåll finns. Det är bara sarkasmen som lämnat in ett sjukintyg, och ironin vägrar ta mitt samtal.

Så, glasen.

Jag har haft span på dem i veckor. De där Iittala Kastehelmi-glasen med fot – linenfärgade, bubbliga små eleganta sådana. Vanligtvis 369 kr för två. Jag fick fyra för 238 kr. Det kändes nästan brottsligt.

Och ja, jag äger redan varianten utan fot. Självklart gör jag det. Men nu har jag alltså även den upphöjda versionen, som får varje klunk vatten att kännas som en ceremoni i ett möblerat showroom.

Problemet? De speglar inte riktigt min dagsform. Om jag vore ett glas just nu hade jag varit en urdiskad syltburk med sprickor i locket – alternativt en plastmugg med texten ”NOPE” i versaler.

Men här står de nu. Eleganta, värdiga och fullständigt opassande.

Från glas till lera

Apropå köksattiraljer och vuxenpoäng: jag ska försöka göra keramik igen. Ja, alltså, om jag orkar. Jag och en vän har bestämt att nästa gång vi ses ska vi ta fram leran. Jag har formulerat en tanke att jag ska starta igång redan.. typ snart.. En så pass konkret tanke att det nästan får mig att tro att det kommer hända.

Spoiler: det kommer inte hända.

Jag kommer troligtvis sitta där som ett passivt kulturoffer, stirra tomt framför mig och skylla på ”nervsystemet” eller ”tröttheten” eller ”att jag glömde vilken låda leran låg i”. Men intentionen finns där, och det är ju den som räknas.

Nyheter från livet i övrigt:

– Jag har tvättid snart. Wow.
– Jag dricker bryggkaffe igen. Har sparat sista decilitern kokkaffe som nödkaffe, ungefär som andra sparar kontanter i madrassen.
– Jag informerade nyligen en vän om att vitvätt är en myt.

Och där tog det stopp.

Tanken var kanske att detta skulle bli ett inlägg om .. ja säg den som vet! Det blev ett blogginlägg om glas, hypotetisk lera och blekningens ideologiska haveri. Men så kan det bli när man försöker förvandla ett kreativt vakuum till något publicerbart.

Och vet ni vad? Jag tycker ändå att det blev något. Inte mycket. Men något.

Som ett glas med fot: helt onödigt. Men väldigt tillfredsställande.