Madelene Hjort blogg

Kikärtor, godis och borderline-TikTok.

Midsommardagen.
Vi åt jordgubbstårta – gräddtårta, rättare sagt, bakad av Frödings frysta konditori. Det blev så, för ambitionen var hög men orken låg, vilket känns som en rättvis sammanfattning av hela min personlighet just nu. Men tårtan var god, oavsett om den var bakad med kärlek eller med maskinellt vispad grädde i en livsmedelsfabrik i Skåne.

Och kanske är det där allt börjar: i kontrasten.
Vi vill vara ständigt balanserade men befinner oss ofta i något slags känslomässigt slalom – mellan rawfood och lakrits, mellan andlig utveckling och impulsshopping, mellan tanken på att vi borde och känslan av att vi bara vill.

En av mina barndomsvänner är likadan.
Vi alternerar mellan att sitta på livets gräddhylla – bokstavligen – och att kasta oss raklångt på marken och kalla det ”närvaro”. Ena dagen en dyr sallad, andra dagen vindruvor sköljda i Loka citron direkt ur handen. Får man ens göra så? Får man vara lika nöjd med en filt som med en formpressad designstol?
Vi har aldrig varit särskilt laglydiga.

Jag tänkte på det när vi handlade tidigare idag.
På bandet låg dagens skörd: två fruktsmoothies, ett paket torkade kikärtor – och tre godispåsar. Inget däremellan. Bara ytterligheter.
Så… vad leker vi egentligen?
Hälsoinfluencer eller sockerjunkie? Balans? Nej, vi kör ”allt eller inget”-metoden, som om nyanser vore något för svaga själar.

Men vet du – det finns en frihet i det.
Jag äter mina kikärtor när jag vill och mina godispåsar när jag vill. Och jag bryr mig föga om någon tycker att det är ”otydlig identitet”. Livet är inte en pitchdeck. Det är en virrig mix av behov, impulser och ICA-kvitton.

Och apropå ngt anat:
TikTok.

Tiktok är som att kliva rakt in i en högstadiekorridor från helvetet. Alla springer runt och försöker vara älskade, synas, tillhöra. Och mitt i allt: sociala hierarkier som är så rigida att Game of Thrones känns som en avslappnad föräldragrupp på öppna förskolan.

Det är ett evigt spel: ät eller bli uppäten.
Tyck rätt, tyck högt – eller bli tystad.
Pratar du med fel person så ses det som att du tagit ”ställning” och är därmed misstänkt. Neutralitet finns inte. Bara tvångslojalitet och lynchning.

Och alla dessa människor som går runt och tror att de bär mänsklighetens moral på sina axlar:
”Om inte JAG säger något – vem ska då skydda de utsatta?”
Ja, alltså… kanske sjukvård? socialtjänst? Eller polis? Eller någon som inte har en smartphone som etiskt vapen?

Förlåt, men det är som att vissa tror att de är emotionella first responders – med specialkompetens i att skrika i versaler.
Köp en kam. För i hele Hälsingland.

Och så detta eviga prat om känslor.
”Jag är så sårad.”
”Jag blev så triggad.”
”Folk förstår inte mig.”
Men SNÄLLA.
Vi hör. Vi hör er. Vi hör er hela jävla tiden.

Problemet är inte att ingen lyssnar. Problemet är att ni aldrig slutar prata.
Och ärligt? Vi brydde oss kanske de första gångerna. Men efter att ha hört samma känslosåpa 43 gånger, börjar man förstå varför vissa psykologer tar betalt per minut.

Min psykolog sa en gång:
”Vi människor lyssnar inte så bra. Vi hinner knappt höra vad någon säger innan vi associerar det till oss själva och våra egna upplevelser.”.

Jag hör redan TikTok-diagnosligan viska:
”Det där var narcissistiskt sagt.”
Men vet ni vad? Nej. Det är inte narcissism. Det är realism.
Det är att erkänna att människor är självcentrerade, trötta, och försöker hålla ihop sin tillvaro med tejp och koffein. Och att bara för att man inte orkar lyssna på allas känslor betyder inte att man är ond. Allt är inte svart och vitt.

Så, låt oss återvända till dagens livsmedelsfilosofi:
Man kan köpa både kikärtor och godis.
Man kan vara både trött och fri.
Och man kan sitta på både gräddhyllan och gräsmattan. Samma dag.

Och nej – att sitta på Viskan och äta en löjligt dyr sallad betyder inte att man lever bakom en fasad.
Det kan helt enkelt bara betyda att man var sugen på just den där jävla salladen. Punkt.

Men vi älskar ju att projicera.
Vi ser någon på en piedestal – som vi själva placerat dit – och börjar sen muttra om att ”hon tror att hon är bättre än alla andra”.
När hon i själva verket kanske bara är trött, hungrig och försöker få i sig lite näring mellan två sammanbrott.

Vi är så snabba med att ropa ”fasad!”.
Men kanske är det just vår egen oförmåga att se människors lager som är det verkliga filtret.
För det går att vara både och. Det gör det faktiskt.
Man kan äta en dyr sallad en dag och loka-skölja vindruvor på en gräsmatta nästa.
Man kan ha gräsfläckar på jeansen och ändå sitta snyggt i en designstol.

Det är inte en motsägelse – det är normalt!