Madelene Hjort blogg

-Reflektioner från Peru och Sverige.

Det här är ett inlägg som rör något mycket personligt för mig – men som också angår oss alla. Rasism slutar inte vara rasism bara för att den kommer inifrån. Det är lätt att tro att rasism alltid är något som sker ”utifrån”, från ett annat land, en annan folkgrupp eller en annan maktstruktur. Men så ser inte verkligheten ut. I många fall, som i Peru, sker rasismen mot ursprungsbefolkningen inom det egna landet – mellan medborgare, mellan grupper, inom samhällen. Och det är något vi behöver prata om.

Min familj är del av detta. Mitt barns pappa är från Peru. Han har berättat för mig om hur ursprungsbefolkningen – och särskilt de med mörkare hudton – ofta möts av förakt, diskriminering och marginalisering. Och det är inte av västerlänningar, inte av turister, utan av andra peruaner. Det påminner mig om hur Sverige har behandlat samerna, vår egen ursprungsbefolkning. Det finns smärtsamma paralleller i hur en stat och dess medborgare kan osynliggöra, nedvärdera och exploatera sitt eget ursprung.

Ord spelar roll

Nyligen hamnade jag i en intensivt samtal med en kvinna från Chile. Hon använde ordet ”indian” om mitt barns pappa, vilket jag påpekade var ett olämpligt och rasistiskt uttryck. Hon svarade att hon själv är från Sydamerika och därmed har ”tolkningsföreträde” att använda det ordet.

Men här behöver vi stanna upp. För det första: tolkningsföreträde handlar inte om att slippa ansvar för språkbruk som sårar andra – särskilt inte när det bidrar till en förtryckande struktur. För det andra: att själv tillhöra en viss etnicitet innebär inte att man automatiskt står utanför koloniala eller rasistiska tankemönster. I själva verket är det vanligt att internaliserad rasism – alltså när man tar till sig och återproducerar samhällets negativa föreställningar om den egna gruppen – spelar en stor roll i hur rasism förs vidare.

Varför ”indian” är fel

Ordet ”indian” har en kolonial historia. Det är en felbenämning från början, uppfunnen av europeiska kolonisatörer som trodde att de kommit till Indien. Det blev sedan ett samlingsnamn för en mångfald av kulturer, språk och identiteter – alla klumpades ihop under ett ord som reducerade dem till en stereotyp. Att fortsätta använda det ordet i dag är att ignorera både den historiska våldet och människors rätt till egen definition. Ursprungsbefolkningar i både Nord- och Sydamerika har själva bett om att vi slutar använda det ordet. Vi bör lyssna på det.

Rasismens olika ansikten

Det finns också ett västerländskt mönster av att exotifiera och romantisera ursprungsbefolkningar. De lyfts upp som andliga, ”naturliga”, ”i kontakt med jorden” – men utan att samtidigt få plats som verkliga, komplexa, moderna människor. Det är en annan form av avhumanisering: att objektifiera istället för att erkänna deras verklighet och rättigheter. Det är inte respekt – det är distans i förklädnad.

Att stå bredvid – men inte ovanför

Jag skriver detta som vit kvinna. Jag har inga anspråk på att veta hur det är att leva som ursprungsbefolkning. Jag försöker inte lägga västerländska moraliska mallar på någon annan. Men jag står bredvid någon jag älskar som har den erfarenheten – och jag ser hur det påverkar. Det gör det till mitt ansvar att säga ifrån när jag hör rasism, oavsett vem den kommer ifrån.

Att tillhöra en minoritet eller marginaliserad grupp ger inte automatiskt frikort att reproducera rasistiska strukturer mot andra. Vi måste alla hålla oss ansvariga – även för det som sker inom våra egna kretsar. Det handlar inte om att peka finger. Det handlar om att våga se, lyssna och göra bättre.